Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 87 G __ Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.) Vad sa. beträffar pressmeddelandena från byrån kan jag säga, att deanvändas av ett tjugutal politiska tidningar, därav sju abonnerande, bland dem de ledande frisinnade organen, i Sverige Svenska Morgonbladet, i NorgeDagbladet och i Danmark Politiken. Nu anmärkte herr Hamrin att hansmissräkning inte minst bestod däri, att högertidningarna inte hade skaffat sig detta material. Jag fruktar, att skall man vänta tills den tiden kommer, då kunna vi nog lägga ned fredsarbetet först som sist. Ty utan att rikta någon direkt förebråelse mot högern i detta avseende har jag inte det ringaste hopp om en alltför stark samling för freden från det hållet. Det ha debatterna här i riksdagen tillräckligt påvisat. Den ärade talare, som först hade ordet, stod ganska långt borta i den omoderna tid, då man tyckte att här intebehövde göras någonting, då det starka försvaret på vissa håll ansågs vara den bästa fredsgarantien. Det var just vad man framhöll på den tiden och inte minst år 1914, då den stora katastrofen inträffade. Men därför att manrustar sig för att bevara freden är det inte alltid säkert att man får freden. Den gången var man mycket rustad, mer rustad än vad kanske världennågonsin mer blir, och kriget utbröt ändå. Och därför har den satsen, att ju starkare rustad man är, desto starkare förhoppningar kan man ha om att bevara freden, i själva verket genom år 1914 gjort bankrutt. Nu kommer emellertid, som jag antydde, herr Hamrin och återför debatten om fredsanslaget precis till vad den var för tio år sedan, d. v. s. att vi skola stå här och diskutera än den ena organisationen och än den andra om vad de betyda. Slutligen skulle riksdagen inte kunna ge något anslag tilländamålet alls. Jag skulle bestämt vilja varna för att slå in på den gamlavägen, som visade sig vara så ofördelaktig. Mina herrar, jag har förut i dag, fastän jag inte hade ordet, anslutit mig till dem som begärde det högreanslaget till förmån för nykterhetsrörelsen. Jag ansåg att det finns många brister i fråga om upplysningsarbetet och propagandan förnykterhetsrörelsen, men saken är stor och har en mycket stor samhällelig betydelse. Då har jag ansett att även om det finns en eller annan brist bör man kunna ge ett anslag, allt i förhoppning om att så småningom kunna komma ifrånbristerna. Skulle man inte kunna ena sig om en sådan linje då det gällerupplysningsarbetet för freden? Om det alltså i något avseende kan brista, skulle man inte kunna vara överens om att ändå ge anslaget och försöka göra de institutioner, som äro fredsverkande, sådana att man kan känna sigtillfredsställd och få en fortsättning på vad man nu har en så god grund till,nämligen en vederhäftig, saklig och objektiv upplysningsverksamhet till förmån för freden? Utan tvivel vore detta det mest gagnande för den stora saken. Det vore beklagligt om man följde herr Hamrins råd i dag. Ominformationsbyrån inte kan tilltala honom, eller om det skulle vara någon person där, som han inte precis sympatiserar med, så är detta något som man kan avhjälpa i framtiden, om fog nämligen skulle finnas. Och låt oss framför allt försöka behålla det fasta, nämligen informationsbyrån, mot varsvederhäftiga, sakliga, objektiva material ingen anmärkning kan göras. Materialet är lämpligt att använda i såväl tidningspressen som i de många föredrag, som kunna hållas på skilda håll ute i landet. Och just därför att byrån inte har, som herr Hamrin förmenar, i allt verkat tillfredsställande, förefaller det mig som om man skulle förstöra hela grunden för fredsarbetet ifall man skulle följa herr Hamrins linje. Det sista skälet, som herr Hamrin framhöll till förmån för sin ståndpunkt, var att byrån redan arbetar med förlust. Han undrade om det egentligen var möjligt att uppehålla den. Jag skall be att få förklara denna förlust därmed, att när byrån startade anslog riksdagen till dess arbete 15,000kro
