88 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.) nor. Efter detta belopp inriktade sig byrån när den anlade sin verksamhet. Sedermera har riksdagen knappat in på anslaget, och därigenom ha givetvis dessa förluster uppstått. Men jag är övertygad att om riksdagen inteförtröttas, så skall verksamheten kunna fortgå, allt fler medlemmar ansluta sig och allt fler tidningar komma att begagna informationsbyråns material.Därigenom skall man kunna arbeta sig igenom de svåra tider, som man nu är mne 1. Herr talman! J a.g skulle alltså djupt beklaga om man här fattade ettbeslut om att borttaga just vad som är det värdefullaste i fredsverksamheten, nämligen informationsbyråns arbete. Det har innan byråns tillkomst klagats på materialet. Nu har man fått det tidigare saknade lämpliga och sakligamaterialet. Det vore därför i hög grad oklokt, om man då skulle nedlägga en byrå, som så opartiskt och så sakligt har fyllt sin uppgift. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag. Häri instämde herr förste vice talrnannen, fröken Hesselgren, samt herrar Wagnsson, Nils Andersson och Oscar Olsson. Herr Bergman: Herr talman! Jag har i det väsentliga samma syn pådenna fråga som den föregående ärade talaren och jag hade mycket väl kunnatinstämma med honom. Om jag emellertid tillägger ytterligare ett par ord, så är deå för att framhålla ett par synpunkter, som synts mig vara av en vissbety e se. Jag måste rikta mig mot tre olika fronter när jag försvarar det anslag, som här är tillstyrkt av utskottet. Den första fronten är det slagsfredspropaganda, som är av komprometterande natur. Det finns nämligen en sådan också, och det är den som fördärvar denna sak för den verkliga, betydelsefulla och vederhäftiga fredsrörelsen. Man får icke taga ovederhäftigheten i försvar. Dels finns det opraktiska pacifister, drömmare, som mena väl men som handla på ett tanklöst och opraktiskt sätt. Redan de kompromettera i visst avseenderörelsen. Men dessutom finns det sådana som jag skulle vilja kalla brottsliga _ de som med liv och själ försvara den största militarism, som finns i världen, men som äro ytterst angelägna om att sabotera allt försvarsväsen, som finns i vårt eget land. En uppmuntran av den sortens pacifister vore det allra mest komprometterande. Men jag vill nu bortse från dessa avarter av pacifism. Jag måste säga att den stora fredsrörelsen, som är mer än hundra år gammal, som har många de ädlaste kulturbärare i världen till anhängare och som har det allvarligaste och sakligaste syfte, icke bör få lida för att det finns andra, som kompromettera rörelsen. Men det behöver kanske erinras därom _ detförefaller som om somliga skulle förbisett detta - att här ifrågasatta anslag ju ingalunda gäller den sorts fredspropaganda, som är komprometterande, utan i stället just den vederhäftiga. Det sades från den förste ärade talarens sida - det är den andra fronten, som jag nu riktar mig emot - att det i Sverige icke behövdes någonfredspropaganda eller fredsverksamhet. Då vi nämligen allesammans äro fredsvänner i vårt land, vore det fullkomligt onödigt. Det kan vara riktigt att vi, så där teoretiskt, allmänt äro fredsvänner här i landet, fastän det kan ifrågasättas, om vi alltid äro det i praktiken, som för övrigt herr Hamrin mycket riktigtanmärkte. Emellertid kan det vara riktigt att svenska folket i stort sett ärfredsvänligt. Däremot tror jag att det är ett faktum, som alla måste erkänna, att det råder en fruktansvärd okunnighet i utrikespolitiska ting i vårt land. Det gör det naturligen även i andra länder, men måhända i högre grad i vårt land än i de länder, som befinna sig närmare skådeplatserna för storavärldshändel
