18 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) För övrigt skall jag strax vända tillbaka till frågan om den finansiellasidan av regeringens arbetslöshetspolitik och om regeringens finanspolitik och ekonomiska politik överhuvud. Jag vill först erinra om att när man talar om att statens utgifter under de senaste åren stadigt stigit, fastän nationens inkomster ha sjunkit, är detta inte alldeles riktigt. Den svenska budgeten är - tyvärr kan man säga - mycket ogenomskinlig, därför att vi ha en rad s. k. specialbudgeter. Det är på grund härav ganska svårt att få en verkligt rättvisande jämförelse mellan olika års budgeter. Det är inte mycken mening i att tala om att utgifterna ha stigit, därför att man förra året hade upptagit automobilskattemedlen till 72 miljoner kronor och i år upptagit dem _ efter vad herr Hamrin tror för högt _ till 75 miljoner kronor. Det är inte någon ökning av beskattningen. Det är närmast bara ett tecken på attnäringslivet kanske litet mer har kommit i gång. Vi ha en annan specialbudget, som ni alla erinra er, som skapades förra året genom margarinacc-isen och skatten på oljekakor, som skulle användas till att förhjälpa våra jordbrukare till bättre priser. Vi upptogo förra året accisen på margarin till 5 miljoner kronor. Man visste då inte säkert hur mycket den skulle ge. Nu har den med oförändrad skattesats av 20 öre beräknats till 9.5 miljoner kronor. Det är klart, att de, som anse accisen skadlig för landet, kunna peka på denna stegring av siffran såsom något oroande. Men jag undrar, om herr Johansson i Fredrikslund eller herr Hamrin skulle anse stegringen från 8 miljoner till 13.5 miljoner vara något tecken på att vi statsfinansiellt kommit in på farliga vägar. Jag gör denna lilla utrensning för att komma frarn till vad jag skulle vilja kalla den verkliga budgeten, de verkliga utgifterna, med bortseende frånspecialbudgeterna och vidare med bortseende från den del av budgeten, som går till avbetalning av statsskulden och en del andra ändamål. Det är nämligen inte rimligt att säga, att därför att vi ännu år 1930 kunde betala av mycket på statsskulden, den budgeten var större. När vi sedan 1931-1932 måste avstå från dessa stora avbetalningar sjönk budgeten, och det skulle vi då alla glädja oss över. Sedan har den stigit igen på grund av ökad avbetalning på statsskulden. Jag tror således, att man vid en jämförelse bör plocka bort dessa siffror. Då kommer man fram till följande siffror - det är svårt att angiva dem exakt, men felmarginalen kan inte vara stor - för de verkligautgifterna i budgeten, som kanske kunna ha sitt intresse. År 1930--1931uppgingo de verkliga utgifterna till 671 miljoner kronor, år 1931-1932 till 693 miljoner och år 1932-1933, då de voro som högst, till 698 miljoner kronor. Jag kanske har anledning att understryka, att fastän krisen ute i världen hade börjat på hösten 1929 och vi fingo känning av den redan år 1930 ochnaturligtvis ännu mer under 1931, fortsatte den svenska statens verkliga utgifter i den allmänna budgeten att stadigt stiga till och med budgetåret 1932-1933. Först budgetåret 1933-1934, d. v. s. det som nu löper, ha vi pressat ned de 698miljonerna till 652 miljoner. Siffrorna äro naturligtvis inte fullt jämförbara,eftersom vi inte veta, hur den nu löpande budgeten kommer att utfalla, och vi även för nästa år måste röra oss med endast beräknade siffror. För detsistnämnda året beräknas de verkliga utgifterna till 657 miljoner kronor. Det verkliga krafttaget att pressa ned statsutgifterna gjordes först på hösten 1932 i den budget, som framlades i januari 1933. Det föreligger alltså icke en utveckling med ständigt stigande siffror vad beträffar skattebudgeten. Jag är fullt medveten om och har aldrig ett ögonblick tänkt låta bli att försvara, att denna sänkning i mycket väsentlig mån har kunnat åstadkommas genom att vissa utgifter, som förut bestritts med skattemedel, nu finansieras medlånemedel. Men det gäller ganska små belopp, om man jämför den nu löpande budgeten med den föregående, liksom den nu framlagda budgeten innebärbe
