Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 107 Ang. försäljning av svenska stenkolstíllgångarna å Spetsbergen. (Forts.) koks av dem i retortugnar, ty de hålla inte samman, utan den koks, somuppstår. blir av den art, att den smular sig. Till dessa besvärligheter beträffande själva kolets egenskaper tillkommer, sedan numera statens järnvägar inte längre äro den där stora köparen, som nian kunde räkna med 1928 och tidigare, spörsmålet om frakterna. Göteborg är sålunda inte längre i och för sig en naturlig intagshamn för kol till statens järnvägar, utan naturliga intagshamnar i det avseendet ha blivit hamnarna vid Vänern. De kölar, på vilka man lämpligen kan frakta kol från England, kan man ta upp i Vänern direkt utanomlastning. l fall man skulle ta kolet från Spetsbergen, kunde man inte ta det på lika små kölar, och då tillkommer genast enomlastningsprocedur i Göteborg, som i och för sig fördyrar kolet men också förorsakar, att detta Spetsbergskol, som i sig självt är mycket löst, undan för undannärmar sig stybbens karaktär. De anspråk, som uppställas i och med övergången till automatiska eldningsapparater både i verk och inrättningar, innebära, att man har ett jämnt och väl sorterat småkol. Det kan man inte få ifrånSpetsbergen. Det behövs ingen utredning om den saken, det vill jag betona för reservanterna. Det är känt genom alla de utredningar, som nu föreligga. l propositionen har då framförts den tankegången, att man skulle ta kolen över Narvik. Jag känner inte, hur det skulle arrangeras. Om man skall ha särskilda kolvagnar, som skola möta i Narvik, så torde helt säkerttransporten ifrån Narviks hamn och ned till de stora. kolkonsumenterna i mellersta och södra Sverige bli åtskilligt dyrare än om man tar dem på fartyg tillvästkusthamnar. Om man åter anser, att man skall använda de tomma vagnar, som kommit till Narvik med malm, så förstår jag egentligen inte, varför man skall ha något kolupplag i Kiruna eller Gällivare, eller kanske man skall ta ned det ända till Luleå. l vart fall tillkomma omlastningskostnaderna. Det synes mig sålunda, som om de kalkyler, man uppgör, när man räknar med att Spetsbergskolen vid en framtida brytning skola bli billigare än i de kalkyler, som förelågo, när riksdagen sist behandlade denna fråga, icke äro hållbara. Jag tycker, att sannolikhetsskäl tala för att de i stället komma att bli dyrare, på grund av att konsumtionen i Sverige har fått en annaninriktning. ' Men nog om den saken. Är det så, att man bestämmer sig för alternativet att behålla gruvorna på Spetsbergen i svensk ägo, så får man självfallet rätta sig efter de bestämmelser, som norsk lag föreskriver eller kan komma attföreskriva. Det är nu känt, att intill 1940 kan man för cirka 10,000 kronor om året upprätthålla gruvans bevarande i svensk ägo. Efter 1940 eller från och med 1940 måste man emellertid taga upp s. k. försvarsarbeten, och dessaförsvarsarbeten komma, som tidigare framhållits här, att draga mellan 35,000 och 50,000 kronor. Men även med dessa försvarsarbeten blir denna gruva icke försatt i ett brytfärdigt skick och blir på grund därav icke denreservtillgång, som man säger sig vilja skapa för sådant tillfälle, då man inte kan få kol ifrån annat håll. Skall man sätta gruvan i brytfärdigt skick, såföreligga olika uppgifter om kostnaderna, men dessa torde inte understiga en halv miljon kronor. Sedan man på det sättet utrustat gruvan, tordenödvändiga arbetskostnader däruppe komma att uppgå till cirka 100,000 kronorärligen, och därtill kommer den större organisationsapparat, som man måste ha för att driva arbetet i sådan större utsträckning. När riksdagen 1927 behandlade denna fråga, framhöll statsutskotteti sin skrivelse nr 29, att under alla omständigheter borde fasthållas vid att den ytterligare kapitalinsats, som från statens sida. kunde påräknas, skulle bli tämligen begränsad. Jag har tidigare framhållit. att det inte finns möjlighet
