Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/507

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 109 Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) naden vunnits, icke varit tillräcklig att uppväga den fortgående ökadeförbrukningen av kraft och bränsle. Det har visat sig, om man på vanligt sätt räknar index efter 1913 års produktion, att från år 1913 har en stadigstegring av produktionen av elektrisk energi försiggått, så att medan 1.50miljarder kilowattimmar producerades 1913, var produktionen 1932 4.88miljarder och 1933 oaktat den fortsatta depressionen 5.35 miljarderkilowatttimmar. Samtidigt har importen av stenkol och koks alla slag ökats, från 5,375 miljoner ton år 1913, till 6,259 miljoner ton år 1929, varefter den på grund av depressionen nedgått, dock icke med mer än 214 miljoner ton.Sålunda importerades 1933 över 6 miljarder ton stenkol. lndex är för 1933 för stenkols- och koksimporten 112 mot 100 för 1913, medanenergiproduktionen ökats från 100 år 1913 till 380 år 1933. Men av denna energi producerades år 1932 209 miljoner kilowattimmar och 1933 ej mindre än 415 miljoner kilowattimmar med ångkraft, d. v. s. av bränsle. Det visar, att kolen fortfarande behövas för kraftproduktion jämsides med ökningen av den med vattenkraft framalstrade energien. Folk inrättar sig för att använda elektrisk kraft och vill ha den tillgänglig, även när det är brist på vatten i vattendragen. Detta åstadkommer ökad förbrukning av stenkol. Denna ökning i kraftförbrukningen har i varje fall täckt det minskade kolbehov som eljest skulle uppstått genom vattenkraftens ökade användning, och dessutom har den direkta kolförbrukningen ökats. Det har ju anförts såsom ettviktigt skäl för Sveagruvans försäljning, att vår ökade produktion avelektrisk energi skulle åstadkomma minskad kolåtgång. Detta skäl kan således icke vidhållas. i Det är ju så, beträffande Sveagruvan, att staten och de enskilda delägarna fått avskriva sina kapitalinsatser där. Staten har emellertid förvärvat hela egendomen. Det finnes där anläggningar, som _ under förutsättning attnågon kolbrytning där igångsättes _ hava ett värde av flera miljonerkronor. Man kan ej komma ifrån att ensamt anläggningarna äro värda flera gånger det belopp, man skulle få genom den föreslagna försäljningen. Man får icke räkna med att norrmännen ej förstå denna sak. Det har redanpåpekats, hurusom norrmännen från början på sin egen gruvdrift gjortproportionsvis mycket större förluster än vi. De köpte 1916 under den värstadyrtiden av amerikanarna de kolfält, som de nu driva. Jag förmodar, de fått betala dem mycket dyrt och att en stor del av förlusterna ligga däri, men de ha i varje fall nu kommit till en rationell och lönande brytning. Jag villpåpeka, att enligt importstatistiken har under år 1931 till Sverige importerats norska Spetsbergskol till en kvantitet av 10,677 ton med ett angivetmedelvärde i svensk hamn av 14.82 kronor per ton. Det visar ju, att det har gått an för norrmännen att få ned produktions- och fraktkostnaderna lägre än vad vi reservanter räknat med beträffande Sveagruvan. Av dessa 10,700 ton ha 6,000 ton gått till svenska statens järnvägar. Jag vill påpeka, när detsäges, att kolen skulle vara absolut olämpliga som ångkol, att statens järnvägar sålunda utan att på något sätt ha pressats därtill köpt norska kol så sent som 1931, till det pris jag nyss nämnde. Förhållandet är nu det, att man av uppgifterna om arbetarantalet i denorska gruvorna under de två senaste driftåren kan se, att produktionen perarbetare och dag utgjorde i den norska gruvan under 1931/1932 1.93 ton, d. v. s. icke fullt två ton p,er arbetare och dag, medan den under året 1932/1933utgjorde 2.93 ton per dag. Sista året Sveagruvan vari gång, d. v. s. sistahalvå.ret före den brand, som inträffade, utgjorde produktionskapaciteten i den gruva nr 2 på den nedersta flötsen, på vilken arbetet skulle fortsättas vid ett återupptagande av driften, över 4.50 ton per arbetare och dag, d. v. s. mer än