Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 117 Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) reservationen. Vad man för övrigt kan behöva veta, det skulle varatillgångarna på kol i världen, om vi kunna få kol utan att anlitaSpetsbergsfyndigheterna. Såvitt jag förstår, vet man också på den punkten vad man behöver veta för att kunna ta ställning till den här saken. Det är ju ändå, såsom på.- pekats här från flera håll, inte så, att vi stå inför ett större behov avkolbränsle än tidigare. Det har dock på senaste tiden inträffat omständigheter, som göra klart, att vårt behov är mindre. Det är ju också alldeles tydligt, att det för närvarande inte finnes någon anledning antaga, att vi inte under normala förhållanden skulle kunna tillgodose vårt kolbehov. Men jag skulle ändå vilja tillägga en synpunkt. Den omständigheten, att vi sälja vårt innehav på Spetsbergen, betyder ju inte, att detta försvinner, utan det kan snarare betyda, att det verkligen blir utnyttjat och att på det viset i själva verket till vårt förfogande stå större möjligheter än som skulle vara fallet, om vi även i fortsättningen _ som jag misstänker bleveförhållandet - läte gruvan ligga obruten och hade den enda tillfredsställelsen att äga den utan att använda den. Det frågades här av herr Asplund, varför norrmännen kunna köpa den och varför norrmännen kunna utnyttja den. Ja, frågan ger ju själv sitt svar. Norrmännen ha sin organisation, de ha genom den andra möjligheter än vi att utnyttja fyndigheterna däruppe. Skola vi göra det, så måste vi vidtaga ganska omfattande och dyrbara anstalter för att kunna få brytning till stånd. Det förefaller mig förresten som om det är en brist hos reservanterna, att de inte logiskt fullfölja sitt resonemang. Man resonerar om värdet, under vanliga förhållanden och under extra ordinarie förhållanden, utav att ha denna tillgång. Men man drar icke den slutsats, som borde vara naturlig, att då skola vi också tillse, att förhållandena där uppe för vår del bli sådana, att vi kunna utnyttja fyndigheterna. Man talar här bara om att det kostar så litet att låta gruvan ligga, menreservanterna räkna faktiskt själva med att om några år kommer man ändå till den lösning, som regeringen nu föreslår. Reservanterna föreslå icke, att vi skola vidtaga några åtgärder för att kunna tillgodogöra oss vår egendom där uppe. Av hela resonemanget får jag det intrycket, att de bara inte vilja eller våga bestämma sig: »Låt det ligga; vi kunna se tiden anl» Det finns ingenting som hindrar mig att ur reservanternas resonemang draga denslutsatsen, att till sist, när man fått tänka ännu ett par år, är man färdig att göra den omsvängning, som ju litet var av oss ha gjort i denna sak. Om man under vissa omständigheter intar en ståndpunkt i en praktisk angelägenhet, är det ju inte nödvändigt att, om omständigheterna ändra sig, envisas stå kvar på denna ståndpunkt, även om den visat sig oriktig. Jag har ett intryck av att det är litet för mycket av den sortensståndpunktstagande i denna affär: »Jag har den och den gången stått där och där, och där tänker jag stå, tills jag av omständigheterna blir knuffad från min ståndpunkt.» För att göra en god affär fordras väl ändå, att man bedömer förhållandena sakligt, och när man kommit till det resultatet, att härföreligga skäl till en förändrad ståndpunkt, så intar man en sådan och handlar inte på det sättet, att man åsamkar staten fortsatta utgifter, förhindrarutnyttjandet av fyndigheterna för att sedan om ett par år ändå komma till det resultatet, att man bör sälja. Jag hemställer till kammaren att bifalla propositionen. Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vicetalmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare därpå
