Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


20 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverksproposítionen. (Forts.) mest kända ekonomerna i Tyskland, som upplevat krisen, som vet vad ettallvarligt försök att skära ned utgifterna innebär, ty ett sådant försök harverkligen gjorts i Tyskland under de föregående regimerna, framför allt denbrüningska och innan nationalsocialisterna kommo till makten och _ det får jag säga öppet - vände om helt och hållet ungefär på samma vägar som vi gå här i Sverige. Den tyske ekonomen har skrivit en artikel i festskriften för professor Cassel. Hur skall det gå, frågar han, om produktionen går ner till 70, 60, till och med 50 procent av det ursprungliga omfånget, ja, varför inte till 10 procent eller så långt, att vi bokstavligen svälta ihjäl? Jo, svarar han - han är en mycket energisk försvarare av det kapitalistiska systemet -- denna ekonomiska värld är så sinnrikt inrättad, att det helt enkelt inte går för den att fördärva sig själv. Så här låter det ordagrant: »Det återstår att pröva, om vi överhuvud taget kunna övervinna krisen, innan hela befolkningen svälter ihjäl, medan oanvända produktionsmedel torna upp sig till jättehöga berg. Krisen har teoretiskt sett nått sin djupaste punkt, då till sist a enasidan den allmänna utarmningen tvingar till att tära på besparingarna, och då å andra sidan underskotten i statens budget inte längre på något sätt kunna täckas genom att sänka utgifterna eller höja skatterna utan att åstadkomma en revolution. Det är sörjt för, att den slutligen övervinner sig själv. Även om vi lägga armarna i kors och undergivet finna oss i deflationen, liksom vi tidigare funnit oss i inflationen, för tingens eget lopp till en lösning - bara med den skillnaden att ytterligare några tusen öppnat gaskranen och några tusen till förlorat livet i politiska gatustrider, och den allmännautarmningen och hopplösheten bland de arbetslösa i förening med den allmännahysterin hos massorna skakat statens och samhällets grundvalar. Men varförvänta på denna slutpunkt? Den relativa stabiliseringen i världen» -- jag har citerat detta just för att komma till detta slut _ »är beroende på, att vi nu svänga kring den punkt, då upprätthållandet av budgetens jämvikt visar sig vara en omöjlighet och att, även där man officiellt fördömer enexpansionspolitik, man dock av förhållandena tvingas att driva den.» Det är nämligen inte så i vårt land, att det är den socialdemokratiskaregeringen, som först har infört budgeter med underskott. Om herr Hamrinintresserar sig för sina båda budgeter 1931/32 och 1932/33 och gör ensammanräkning av de medel, som där varken ha uppbragts genom besparingar eller genom skatter utan som tagits ur vad som kallas tillgängligakapitaltillgångar - det kan vara en psykologisk skillnad, som jag är den siste att vilja underskatta, mellan att ta pengar ur fonderade medel eller låna nya, men ur ekonomisk synpunkt finns inte någon skillnad, ty fonderna ligga ju inte på kistbotten och äro bara att hämta fram, utan de måste lånas upp påkapitalmarknaden - så skall han finna, att i budgeten 1931/32, om jag interäknat galet, funnos ungefär 95 miljoner kronor sådana upplånade medel. Urkassafonden togs 32 miljoner, ur amorteringsfonden 32 miljoner, och så fanns det ett underskott, som också togs ur kassafonden, på 31 miljoner, vilketsammanlagt gör 95 miljoner. 1932/33 togs ytterligare 25 miljoner ur amorteringsfonden omedelbart och senare åtminstone 17 miljoner, och även för detta år fanns det ett underskott på 30 miljoner, vilket blir 72 miljoner sammanlagt. Men jag måste tillägga, att det varit omöjligt för vilken finansminister som helst, som skulle lagt fram denna budget, att såga: Kassafonden får lånsas på vartenda öre. Det hade varit nödvändigt att lägga åtminstone några tiotal miljoner i kassafonden, även med en försiktig beräkning. På det sättet kommer man upp till en summa av ungefär 100 miljoner. Det är alltså i genomsnitt 100 miljoner om året under två år å rad, som man fått tillgripa för att slippa alltför hårda nedskärningar och alltför mycket höjda skatter. Ty vi fåkom