Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 21 Statsverkspropositionen. (Forts.) ma ihåg, att för budgeten 1932/33 var det samtidigt nödvändigt att höja skatterna med över 82 miljoner kronor. Jag tror således, att i det läge, vari vi nu befinna oss, skulle en politik, som strikt följt de gamlafinansieringsprinciperna, om vilka herr Hamrin talade så vackert, inte ha varit till gagn för vårt näringsliv, och jag tror att herr Hamrin genom den politik hanverkligen har fört har gagnat näringslivet till och med mer än han själv tror. Om jag med dessa siffror som förklaring till att regeringen har ansett sig föra en riktig politik, då den lånar medel för att sätta i gång arbeten, går över till det sätt, varpå skattebudgeten har blivit balanserad, så tror jag att jag får säga - de som sitta i statsutskottet eller jordbruksutskottet ochöverhuvud taget ha en intim kännedom om den svenska budgeten skola säkerligen ge mig rätt däri _- att det inte är möjligt att vinna några tiotals miljonerbesparingar på budgeten genom att bara knapra här och där i kanterna på anslagen. Det är möjligt att på det sättet vinna en eller annan miljon, det skall jag inteförneka, men vill man verkligen komma ifrån den skatteökning som nu föreslås, är det nödvändigt att gripa till helt andra medel. Jag tycker att herr Johansson i Fredrikslund, som med en sådan bestämdhet uttalade sig för att vi skulle radikalt skära ner för att söka komma till en utgiftsram av annan och lägre storleksordning _ ty på annat sätt kan jag inte fatta hans kritik av mitt yttrande i finansplanen -_ icke kan ha underlåtit att bilda sig vissaföreställningar om var dessa radikala nedskärningar skola äga rum. Jag har i finansplanen sökt klargöra, på vilka punkter det kan ske. Jag har pekat på statstjänstemännens löner såsom det ena stora kontot som kan nedskäras. Jag trodde inte att riksdagen i år skulle ge sig på den linjen, då den inte gjorde det förra året. Den andra linjen är att minska på statsverksamhetens omfång, och på flera olika områden som jag där nämnt är det inte mycket att göra. Det finns, såvitt jag vet. bara de stora huvudtitlarna, där man verkligen kan räkna med besparingar, som på var och en av dem rör sigomtiotals miljoner: det är försvarshuvudtiteln, det är socialdepartementetshuvudtitel, det är undervisningsväsendet, och det är jordbruket. Det är inte för mycket begärt, om de som säga, att det är möjligt att komma ner till en budget av annan storleksordning, åtminstone försöksvis tala om, på vilka punkter, som de tiotals miljoner, som det ju gäller, äro att vinna. Det är så mycket mera förvånande att höra detta yttrande från ett håll, där mansamtidigt som man kräver denna ytterligare nedskärning till en helt annan stor- leksordning, anser att fjärde huvudtiteln även i år är alldeles för låg. Jag skulle tro, att även de 20 miljoner, som herr Johansson i Fredrikslund för ögonblicket kanske vill nöja sig med att bespara, inte äro lätta att komma till, om man samtidigt skall tillfredsställa de önskemål han här gav uttryck åt rörande utvidgning av vårt försvarsväsende. Men det är gamla tvister, som vi alla känna och som jag inte därför anser mig ha tid att gå in på. Jag skall i stället på en enda punkt ta upp frågan om skatterna. Det är klart, att det är med mycket stor motvilja, som man i det nuvarande läget går till en höjning av skatterna. Det är något som följer av den uppfattning, som regeringen har, nämligen att man inte skall på det sättet minska folks möjligheter att själva ge ut pengar, vare sig de vilja använda dessa pengar för konsumtion eller använda dem för att sätta i gång nyttiga företag. Jag har uttryckligen sagt, att i den mån man tillgriper skatter för att finansiera budgeten eller för att undslippa en besparing är det till nytta, endast om dessa skatter tagas av sparmedel, som annars inte skulle blivit använda. Nu tror jag för min del, att man gör detta lättast genom att ta skatterna från de mera förmögna, ty det är väl tämligen säkert, att det är de som i större utsträckning ha sparmedel, vare sig på bank eller på annat