Lördagen den 17 mars f. m. Nr 18. 5 Äng. regleringen av arbetsvillkoren för viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) ställer, och som väl att märka icke avser allenast tolkningen av gällande rätt, utan också direktiv för kommande lagstiftning. Såvitt jag kan förstå skulle det alltså vara ett obehörigt avhändande av direktionernas offentligrättsliga makt om landstingen, eller även direktionerna, genom avtal medgåve en befattningshavare en uppsägningsrätt på en månad eller om ett avtal reglerar semesterrätten eller andra spörsmål rörandearbetstiden. Och är det otillbörligt att »binda sin från staten härleddaoffentligrättsliga makt», som utskottet säger, är det naturligtvis otillbörligt att binda den inte bara genom ett kollektivavtal, utan också att binda den genomindividuella avtal med de särskilda befattningshavarna. Den offentligrättsliga makten blir ju inskränkt även genom en serie individuella avtal, och är det olämpligt att landstinget avhänder sig denna rätt, är det naturligtvis också otillbörligt att de lokala direktionerna binda sin från staten härleddaoffentligrättsliga makt genom dylika avtal med personalen, vare sig medkollektivavtal eller med individuella avtal. Medan alltså t. ex. den nu gällandesjukhuslagen föreskriver, att sjukhusdirektionerna kunna anställa läkare med ömsesidig uppsägningstid av sex månader, och alltså medger, att direktionerna binda sin offentligrättsliga makt när det gäller de allra viktigastebefattningshavarna inom sjukhusen, skulle det däremot vara stridande mot dennarättsgrund att bestämma en månads uppsägningstid i ett avtal med enmaskinskötare vid ångpannan i sjukhuset. Jag tror överhuvud taget att de farhågor, som utskottet uttryckt i denna mycket allmänt avfattade sats, äro synnerligen överdrivna och att de framför allt inte böra lägga hinder i vägen för en praktisk och rationell lagstiftning i ämnet. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att det givetvis finnes anledning, om exempelvis sådana frågor ordnas genom kollektivavtal, att förbehålla åt vederbörande sjukhusdirektion eller läkare de befogenheter att antaga ochentlediga befattningshavare, som sjukhuslagen uppdrar åt direktion, respektive läkare. Den föreslagna lagbestämmelsen är också avfattad på det sättet, att dessa föreskrifter i lagen skulle till fullo respekteras. Det kan ju inte vara något hinder att direktionen, respektive läkaren, som har att uppsägapersonalen, om icke några särskilda skäl föreligga, iakttaga den uppsägningstid, som i ett allmänt reglemente eller kollektivavtal finnes föreskriven. Det kan i varje fall inte ur praktiska synpunkter finnas några betänkligheter mot ett sådant arrangemang. Overhuvud taget förefaller det mig, som om utskottets avstyrkandeutlåtande utvisade alltför stor misstrogenhet mot landstingens förmåga och skicklighet, när det gäller att ordna sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, och att utskottet alltså utan tillräckliga skäl avstyrkt den föreliggandepropositionen. Herr Westman: Herr talman! Som den föregående ärade talarenframhöll avser den proposition, som vi nu diskutera, att lösa tre olika problem. Om man sålunda bifaller propositionen innebär detta, att man icke bara tarställning till frågan om huruvida det är lämpligt att införa kollektivavtal eller icke vid våra sjukvårdsinrättningar, utan man tar också ståndpunkt till ett par andra frågor av största betydelse rörande vår sjukhusförvaltning. Herr statsrådet angav ju, vilka de tre frågor äro, som propositionen avser att lösa, och jag behöver därför inte ånyo definiera dem för kammaren. Jag vill bara påpeka, att ett av dessa problem gäller, huruvida man nu skall göra slut på det förhållandet, att de lokala sjukhusdirektionerna och läkarna harättighet att utfärda bestämmelser rörande personalens arbetsvillkor. Vi ha aldrig
