6 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. regleringen av arbetsvillkoren för viss sfinkhaspersonal rn. m. (F orts.) ifrågasatt någon förändring i det förhållande, som nu råder, nämligen att landstingen bestämma grunderna för avlöningen. Herr statsrådets tvekan på denna punkt föreföll mig vara en alltför långt driven försiktighet. Om man läser utskottets betänkande finner man, att en ändring härav aldrig blivit ifrågasatt. Det är naturligtvis meningen att såsom hittills landstingen skola bestämma grunderna för avlöningarna. Men det är detta som är frågan: är det klokt och förståndigt att bestämma, att det skall vara landstingensförvaltningsutskott, som hädanefter från de lokala direktionerna skola taga över befogenheten att bestämma om personalens _arbe.tsvillkor? Vi ha sagt, att _vi betvivla att det är klokt att göra detta, emedan de lokalasjukhusorganisationerna ha en helt annan överblick över de problem, som röra sjukhusetsbehöriga skötsel, och ha mycket större möjligheter när det gäller att avgöra, huru arbetsvillkoren förde olika befattningshavarna skola bestämmas, än vadlandstingens förvaltningsutskott kunna ha, som endast sammanträda en gång om året och som ofta befinna sig rätt avlägset från den plats, på vilkenverksamheten skall skötas. lnnan man fattar ett sådant beslut som här ifrågasättes erfordras i varje fall - det har utskottet framhållit _- en utredning om, hur reformen skall gå till, hur den kommer att taga sig ut och hur det hela skall ordnas för att minsta möjliga olägenheter av en förändring skola kunna tänkas uppkomma. En sådan utredning finns inte. Hela detta stora och viktiga problem är lämnat å sido i den undersökning, som verkställts vidförberedelserna för denna proposition. Detta har varit ett mycket viktigt skäl förutskottet att ställa sig avvisande. Vad sedan beträffar vårt skäl, när vi avstyrka förslaget att ändra lagen därhän, att det skulle bli möjligt för landstingen att ingå kollektivavtal med personalen, icke bara i fråga om deras avlöningsvíllkor utan även i fråga om alla deras arbetsvillkor, anges det, då vi uttala, att förslaget väckerbetänkligheter med hänsyn därtill, att det kan anses innebära att en offentligmyndighet, sådan som ett landsting, därigenom skulle komma att »binda sin från staten härledda offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt avta.l>>. Vi ha tillagt, att »om här ifrågavarande befattningshavares avlönings- ocharbetsvillkor i deras helhet reglerades genom ett kollektivavtal, skulle faran för en kollision mellan deras offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i icke oväsentlig mån ökas». Herr statsrådet undrade en smula, vad utskottet åsyftade med dettauttalande. Jag skall inte inlåta mig på någon statsrättslig utredning om saken, utan jag skall endast konkretisera problemet sådant det har framträtt för oss. Jag ber då att få framhålla, att den allra största delen av sjukhuspersonalen har tjänstemannaställning och står under tjänsternannaansvar _ jag talar om denna del av personalen i det följande. Denna personal är sålunda vidtjänstemannaansvar skyldig att tjänstgöra, så länge tjänsteanställningen varar. Om det nu slutes ett kollektivavtal kunna två fall inträffa. l det ena fallet utgår tidpunkten för kollektivavtalets giltighet medan ännu tjänstemannenstjänstemannaställning varar. Antag att man inte kan träffa något nytt avtal,därför att man inte kommer överens. Då blir läget det, att tjänstemännen har skyldighet att tjänstgöra under tjänstemannaansvar, men det finns icke någon bestämmelse om hans avlöning alldenstund det ju icke finns någotkollektivavtal. När vi talade om denna sak i utskottet förklarade en av utskottetsledamöter: »Naturligtvis måste man införa obligatorisk skiljedom det är självklartl» Jag vill inte yttra mig om den saken, men jag vill påpeka, att det icke finns någonting i propositionen som ger vid handen, att Kungl. Maj :t stått på denna ståndpunkt, och det finns icke heller något lagförslag ominförande av obligatorisk skiljedom i sådana fall. Där inträffar sålunda enkol
