10 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. regleringen av arbetsvíllkoren för 'viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) landet, att viss personal vid sjukhusen borde beredas rätt att kunna få anföra besvär över direktionernas beslut, och medicinalstyrelsen har också i sittyttrande angivit såsom lämpligt, att denna besvärsinstans icke må blimedicinalstyrelsen utan i stället just vad Kungl. Maj :t här har tänkt sig såsomvarande det centrala i detta, nämligen landstingets förvaltningsutskott. Landstingsförbundets styrelses majoritet har anslutit sig till förfarande med avtalsrätt. Stadsförbundet å sin sida har förklarat, att det egentligen icke har någon anledning att taga ställning till detta förslag, eftersomförslaget innebär, att det skall bli valfrihet för de skilda kommunala organen att taga ställning till, huruvida man skall tillämpa kollektivavtal eller icke, och då det kan råda delade meningar mellan städernas myndigheter, menar man, att man icke behöver taga slutlig ställning till en lagändring. Jag måste säga, att av utskottsmajoritetens utlåtande får man intet bestämt besked om vad majoriteten vill. Man talar blott i mera allmänna ordalag om en del saker. Man talar bland annat om att tillräckliga skäl icke förebragts för en lagändring. Utskottet fäster intet avseende vid de faktiskaförhållandena, vilka ge besked om att en hel del landsting gått in för ett centraliserat förfarande och att detta föranlett tvister rörande rätten till sådan ordning, men knappast till lämpligheten. Utskottet vill dessutom göra gällande, att övervägande delen av den här berörda personalen torde vara tjänstemän och underkastade strafflagens bestämmelser rörande tjänstemäns ansvar. l det fall, detta utskottets förmenande är riktigt, kan jag såsom lekman icke fatta, att ett sådant förhållande skulle utgöra något sakligt hinder för tillämpande av kollektivavtalsprincipen. Jag känner icke till att det skulle vara något vare sig oriktigt eller emot lag stridande att sluta kollektivavtal förtjänstemän. Med herrarnas uppfattning om kollektivavtalens följder borde det av utskotået åberopade förhållandet i stället utgöraen trygghet för ett avtals slutan e. l fråga om det av utskottet åberopade offentligrättsliga och privaträttsliga förhållandet, som herr statsrådet även här närmare berörde, vill jag somlekman endast säga några få ord, enär denna frågeställning är av ren juridisk innebörd. Det är ju ändå så, att enahanda förhållanden, som det nu här är fråga om för sjukhusen, gälla för en del av statens verk i övrigt, och herr ordföranden i utskottet har också erkänt detta. Vi hava ju kollektivavtal vid statens järnvägar, vattenfallsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen _ ja, även vid försvarsväsendet. På dessa områden gälla dels lokala kollektivavtal och dels riksavtal. Här om någonstädes måste man väl också kunna befara en sådan kollision, som utskottet har velat göra gällande beträffandelandstingen. J ag ber att få säga, att ledningarna för sådana verk som statens järnvägar, vattenfallsverket och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äro juansvariga inför Kungl. Maj :t och riksdagen, men de ha ju ändå funnit sigföranlåtna, därför att det är ett lämpligt förfarande, att träffa kollektivavtal med sina personalorganisationer. Det skulle för övrigt vara intressant, om de, som syssla med dessa frågor på det rent rättsliga området, kunde ge ett närmare besked om, varskiljaktigheten ligger i att ett landsting skall, om man kanske så får säga, ställas i en högre grad än ett ämbetsverk, när det gäller det offentligrättsligaförhållandet. Varför skall det för en maskinist eller en smed vid ett mindre sjukhus 1 ett av våra län bli ett annat rättsligt förhållande än för motsvarandebefattningshavare t. ex. vid statens järnvägar? Det är för mig obegripligt. Jag kan emellertid i detta fall icke underlåta att påpeka det orimliga inuvarande förhållande, att man i ett landsting skall kunna bestämma lönerna genom ett kollektivt avtal, men däremot icke avgöra vad som ärgrundläggan
