20 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. regleringen av arbetsvíllkoren för viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) inom ramen för de hävdvunna formerna som inom denna nya ram. Vad herr Bärg med stöd av sin erfarenhet från Södermanlands läns landsting yttrade om den saken, har ju inneburit en fullkomligt förbehållslös bekräftelse på riktigheten av vad jag i det fallet anser. Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag hade hoppats kunna slippa förlänga denna debatt, men det sista anförandet har uppkallat mig att säga bara några ord. Herr Westman kom i slutet av sitt anförande med en direkt polemik emot lämpligheten av kollektivavtal på detta område. Regeringens hemställan till riksdagen innebär inte något annat än att man skall överlämna åtlandstingen att bedöma, huruvida detta är lämpligt eller inte. Men jag förstår, att om man är bestämd motståndare till att kollektivavtal överhuvud träffas på detta område, så vill man bibehålla' det förmynderskap över landstingen på den här punkten, vilket den nuvarande sjukhuslagstiftningen ansesinnebära - jag måste för min del tillägga, med någon tvekan anses innebära. Ty uppriktigt sagt lär det inte gå att ur sjukhuslagen utläsa någon särskild rättighet för landstingen att reglera lönerna enhetligt. l den mån man alltså förklarar detta lagligt, har man nog slagit undan grundvalen strängt taget för hela det resonemang, som förklarar, att lagen lägger hinder i vägen av antytt slag. Jag medger, att detta tillhör de juridiskt sett mycket tvistiga punkterna, men i allt fall torde det kunna ifrågasättas, om det inte ärolagligt även att enhetligt reglera avlöningsförmånerna för personalen. Detsenare härleder sig tydligen därav, att det är landstinget, som beviljar medlen, men jag måste säga, att även om landstinget beviljar medlen, kan detifrågasättas, om det inte är direktionen, som skall bestämma de individuellalönerna inom ramen för de anslag, direktionen får, och om inte det så kallade Sörmlandssystemet och Örebrosystemet lika väl som andra sådana system äro olagliga enligt hela det resonemang, som ligger bakom utskottetsutlåtande här. För min del har jag inte tänkt annat än att det kunde vararimligt, att landstingen tille-rkändes självbestämningsrätt på detta område, och det är ju ingenting annat striden står om. Det gäller huruvida man önskar, att landstinget skall på detta område få behandla frågorna såsom landstinget anser lämpligast, eller om man skall förbjuda landstinget att, såsom nu sker, även i de fall det skulle finna önskvärt att för sina sjukvårdsinrättningar företaga en enhetlig reglering på olika områden, göra detta. Jag kan inte hjälpa, att jag finner, att hela frågans proportioner framställts väldigtöverdrivna från deras sida, där man motsätter sig det lagförslag, som härföreligger. Jag måste säga, att jag tycker, att det är ytterst otillfredsställande, att man upptäckt olagligheten av att man sluter kollektivavtal så sent som skett, ty utskottets utlåtande innebär ju uppenbarligen, att till exempelMalmöhus läns landsting har varit utsatt för fruktansvärda faror under inte mindre än 11 år, eftersom detta landsting redan 1922 slöt ett sådantkollektivavtal, som reglerar praktiskt taget alla arbetsförhållanden. Det som är intressant, är ju, att det inte är ledamöterna i Malmöhus läns landsting, som gjort denna upptäckt om de faror, som hotat dem och svävat över dem under alla dessa år, utan det är ledamöter i andra lagutskottet, vilka ju inte ha samma kännedom om verkningarna av kollektivavtal som detta landstings förvaltningsutskott har, där man så länge tillämpat systemet. Med den dom detta får här, vet jag inte, hur Malmöhus läns landsting, då kollektivavtalet utlöper, skall förfara, ty hela avtalet är ju naturligtvis faktiskt ogiltigt efter det resonemang, som föres här. Jag vet inte huruvida man inom utskottet tänkt sig, att det bör bli åläggande för Malmöhus läns
