Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/543

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 17 mars f. m. Nr 18. 19 Ang. regleringen av arbetsvíllkoren för 'viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) för sig, vad det är för problem, som utskottet diskuterar, vad det är för slags centralisation, som utskottet vänder sig emot. Utskottet har naturligtvis alls ingenting emot, att man centraliserar bestämmelserna om avlöningens grunder. Det är givetvis mycket lämpligt, att så sker, och så kan ju redan nu ske, såsom herr Bärg framhöll i sitt anförande. Den saken är ju inte under debatt, utan vad som är under debatt, är frågan, huruvida det är lämpligt, att man centraliserar bestämmelserna om personalens arbetsvillkor på det sättet, att landstingens förvaltningsutskott få befogenhet att i detalj bestämma dessa arbetsvillkor för alla sjukvårdsinrättningar i ett län efter ett och samma schema. Och det är beträffande den saken som utskottet säger, att därföreligger inte tillräcklig utredning. Det har varit ganska intressant att under debatten höra uttalanden, som gjorts från fackföreningshåll. Man har där sagt, att man inte förstår", varför sjukhusen skulle vara ett område, som vore fridlyst från kollektivavtal.Varför, har man frågat, skulle man inte kunna sluta kollektivavtal medsjukvårdspersonal ehuru denna personal faller under kategorien tjänstemän, dååtskilliga statsmyndigheter ju slutit kollektivavtal med sina tjänstemän? Man har hänvisat till kollektivavtalen inom försvarsväsendet. J a, det är alldelesriktigt, det finns ett tiotal kollektivavtal inom försvarsväsendet mellanvederbörande myndigheter och arbetarna vid vissa förråd och verkstäder. Dessa arbetare äro sysselsatta precis på samma sätt som arbetarna vid en privat verkstad, utföra arbete av precis samma natur. .Vid sådant arbete 'kan det naturligtvis vara möjligt att sluta kollektivavtal, för så vitt inteverksamheten som bedrives är av den art, att statsintresset ovillkorligen kräver, att arbetet skall utföras under tjänstemannamässigt 'ordnade förhållanden. Men det vore naturligtvis inte lämpligt, att man slöte kollektivavtal med alla andra tjänstemän inom försvarsväsendet. Det kan väl inte heller vara lämpligt, om man tänker på ett annat område, att exempelvis statens domsmakt skulleregleras genom kollektivavtal. Vi komma här åter in på distinktionen mellan staten såsom utövande en verksamhet likadan som den privata arbetsgivaren utför och staten, då den utövar sin höghetsrätt. Det förvånar mig, att herrar ledare inom fackföreningsvärlden inte gjort den skillnaden klar för sig. Det har framgått av hela debatten, att eftersom det visat sig, att för ordnandet av förhållandena på arbetsmarknaden på de privata arbetsområdenakollektivavtalet varit en lämplig form, utgår man utan vidare från att kollektivavtalet också lämpar sig för statsförvaltningen och dess tjänstemän. Så ärnaturligtvis inte förhållandet. Jag förstår inte, varför herrar fackföreningsledare inte kunna nöja sig med att låta denna kollektiva avtalsform gälla på de områden, för vilka den utbildats och för vilka den ursprungligen är avsedd. Det är dock inte utan all risk, om man på fackföreningshåll framställer det anspråket att hela vår statsförvaltnings funktioner, hela utövningen av statens makt genom dess organ i olika grenar skall utföras av personal anställd genom avtal, som äro hämtade från fackföreningsvärlden och dess erfarenheter av de enskilda arbetsförhållandena. Vi ha ju här i vårt land på grund avmånghundraårig tradition utbildat vissa former för utövande av vår statliga och kommunala förvaltning. Vi ha utbildat former för anställning avtjänstemän av olika grader, för bestämmande av deras avlöningar och fastställande av deras plikter. Varför skulle man inte kunna bibehålla detta system?Varför skall man nu överge det för att övergå till en form, som utbildats inom ett helt annat område, och som tillkommit för helt andra syften? För min del har jag inte kunnat finna, att det föreligger skäl att taga ett steg i denriktningen. Jag har i mitt förra anförande tillåtit mig framhålla, att jag ärfullkomligt övertygad om, att personalens intressen kunna lika väl tillgodoses