Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/548

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


24 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. regleringen av arbetsvillkoren för viss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) kommelser i privaträttslig form, precis som vid ett kollektivavtal. Men så är tydligen inte alls förhållandet. Det är naturligtvis lika värdefullt för personalen att inträda i förhandlingar och framföra sina önskemål ochyrkanden, därest dessa förhandlingar resultera i en bestämmelse avoffentligrättslig natur. Det få ju alla de tjänstemän, för vilka vi bestämma lönerna här i riksdagen, finna sig i. De få sina löner bestämda offentligrättsligt. Jag förstår inte, att den formen skulle på minsta vis vara mindre värd än den andra. Under sådana omständigheter kan jag inte heller fatta, att den förhandlingsrätt, som utskottet ifrågasätter skall införas för personalen, skulle vara av mindre värde, ifall man bibehåller det nuvarande systemet föravlöningarnas bestämmande än om man inför kollektivavtal. Herr Forslund: Herr talman! Endast några få ord! Först vill jag säga, beträffande herr utskottsordförandens senaste yttrande, att förhandlingsrätten skulle kännas lika tillfredsställande som att ett förhandlingsresultatfastställes i ett kollektivt avtal, att det beror på i vilken ställning de befinna sig, som äro berörda av en sådan förhandling. De människor, varom här är fråga, önska att få det och det förhandlingsmässigt inskrivet i ett kollektivt avtal, och att detta skall kunna ske, utan att man i landstingen skall behöva tvista inbördes om det rättsliga förfarandet. Därtill vill jag uttala min förvåning över att hela den borgerligarepresentationen i utskottet har gått in för att _ man kan säga det efter det skrivsätt, som använts _ underkänna kollektivavtalets lämplighet på detta område. Med min uppfattning om kollektivavtalen, nämligen att dessa utgöra ettfredsinstrument vid reglerandet av arbetsvillkoren, förstår jag inte dennaborgerliga inställning. De borgerliga ha tidigare varit med om att lagstifta rörande de kollektiva avtalens tolkning och vad därmed hör samman. Det är en rätt överraskande ställning, som nu intages. Jag må därtill säga, att herr utskottsordföranden resonerar ungefär som man gjorde i en av Stockholms tidningar, där man härom dagen i en annan fråga skrev: låt människorna behålla vapnen! Så ungefär resonerar också herr ordföranden. Låt det vara oreglerat på detta område. Man fäster intet avseende vid de uttalade önskningarna. Då säger jag, att detta är en felsyn på detta problem, ty där arbetsvillkoren inte äro reglerade genomkollektivavtal, där är risken för ofred större än på det område, där det finnskollektivavtal. Jag skulle vilja till herr ordföranden säga, att är det så, att våradomare här i landet skulle önska få kollektivavtal, har jag ingen principiell motvilja däremot. För övrigt skulle jag vilja säga, att ett införande av kollektivavtal rent ekonomiskt inte behöver betyda någon ökning av kostnaderna. Herr Strömberg: Herr talman! Jag begärde ordet för att understryka den bestämda uppfattningen, att om riksdagen avslår denna proposition, kommer det att innebära ett irritationsmoment för de landsting, som redan hakollektivavtal införda, men om Kungl. Maj :ts proposition däremot bifalles, ha jusamtliga landsting frihet att efter prövning och efter eget skön själva avgöra, vilketdera de finna vara lämpligt. För Värmlands läns vidkommandeinfördes kollektivavtalen för en åtta à. tio år sedan, och det under en tid, då den borgerliga majoriteten bestämde i landstinget. Sedan dess ha kollektivavtalen bibehållits, och jag tror, att man kan konstatera, att det råder ömsesidigbelåtenhet med desamma. Nu har under de sista åren på grund av de utslag, som fallit, kommit på tal, huruvida detta är i full överensstämmelse med sjukhuslagen, och för att