24 Nr 3: Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) Men om jag tar den andra punkten, som har väckt denna uppmärksamhet, där det står talat om överflyttande av inkomst, så har jag ansett den alldeles självklar. Vi ha t. ex. den stora posten, som är stadigt stigande:pensionsanslagen. Vad äro pensionsanslagen - dessa anslag till de gamla - annat än att vi alla, som ha inkomst och kunna betala skatter, vi få hjälpa till att skaffa dessa gamla möjlighet att existera, d. v. s. staten flyttar medbeskattningens hjälp över köpkraft från vissa medborgargrupper som hainkomst, till sådana, som inte ha sådan, eller som ha för litet, för att de gamla skola kunna bättre fylla sina både kroppsliga och andliga behov. Ja, ser ni, skall herr Johansson i Fredrikslund gå ut och skrämma svenskafolket med att säga: där ser ni vad socialismen syftar till, så skall jag be, att herr Johansson i Fredrikslund skall hålla många sådana föredrag och söka övertyga folk om, att detta är socialism! Det, som jag här nämner, när jag talar om priserna, är ju precis likamycket giltigt i fråga om arbetslöshetsunderstöden. Det är naturligtvis påsamma sätt till en viss grad även när man talar om skolan, ty det äruppenbart, att den fria folkskolan den bekostas i viss utsträckning på det viset, att folk, som ha bättre inkomst, få betala mer än de, som ha mindre, och man kan således säga, att även där är det fråga om ett överflyttande av inkomst från den ena samhällsklassen till den andra. - Jag tror inte, att jag i det sammanhanget behöver bli mer utförlig. Jag har inte det intrycket, att de båda första talarna ha gjort så häftiga angrepp på regeringens allmänna politik, som man möjligen skulle ha kunnat vänta sig, och jag skall nöja mig med att till sist helt kort komma in på frågan om den allmänna ekonomiska politik, som ligger bakom dennastatsverksproposition lika väl som bakom den förra. Vi få icke glömma, att det i dennaregeringens politik, vare sig man sedan tycker, att den är oriktig eller riktig,ligger en sammanhängande tankegång. Vi gå ut ifrån, att vi i det nuvarande läget inte taga våra produktionsresurser i bruk så, som vi borde kunna göra, och vi överväga, på vad sätt vi skola kunna få produktionen i gång i större utsträckning. Då är det naturligt, att det i den politiken ligger, att man tar till allmänna arbeten. D. v. s. man säger: statliga eller kommunala företag, som ändå skola komma till stånd, böra sättas i gång nu under depressionen. Men det ingår också något annat - den, som vill gå igenom dessa olikaförslag, skall finna, att det i stor utsträckning faktiskt är fråga om anslag för att hjälpa enskilda att sätta i gång arbeten. För det tredje så hoppas man genom att på detta vis sätta i rörelse betalningsmedel _ genom att köpavaror, betala ut arbetslöner -- att kunna indirekt stimulera den enskildaföretagsamheten, och man har till och med tänkt sig, att detta skall kunna ske genom att denna politik verkar i riktningen mot en viss och måttlig höjning av prisnivån. Man kan tvista om den politiken. Man kan bekämpa den, men man kan inte förneka, att det är en politik, som har pressat sig fram under depressionen på olika håll, därför att människor ha börjat förtvivla om de andra vägarna. Jag behöver inte här erinra om det väldiga experiment, som för ögonblicket pågår i Förenta staterna, och varom man kan säga, att det till sist är buret av samma tankegång. Det, som från början skilde denamerikanska politiken från den nu i Sverige förda, var, att man däribörjanhoppades, att man skulle kunna åstadkomma sin prisstegring och sin stimulering helt enkelt på spekulationens väg, genom att helt enkelt depreciera dollarn. Sedan gick man över till politiken att köpa guld. Först på det sista stadiet har man mera resolut slagit in på den väg, som här i Sverige ansågs frånbörjan vara den bästa, nämligen att försöka genom statliga åtgärder, genom igångsatta arbeten, genom lån åt enskilda, få ut mera köpkraft i rörelsen för
