Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 25 Statsverkspropositionen. (Forts.) att på den vägen åstadkomma den prishöjning, man vill komma fram till. J ag behöver inte erinra de båda föregående talarna om att intill en viss gräns _ jag vill inte uttryckamig bestämdare _ har denna regeringens politikfaktiskt fått understöd från de i våras tillkallade valutasakkunniga, som utan att uttala sig om huruvida man över huvud skulle sätta i gång allmänna arbeten i den omfattning, som regeringen har föreslagit, accepterade detta som ett faktum, och när det var accepterat, så tillrådde de bestämt, att finansieringen av dessa allmänna arbeten skulle ske på lånevägen, och att man skulle taga upp lånen på sådana vägar, att man ickestramade åt läget på den svenska kapitalmarknaden, d. v. i sista hand genom att finansiera dessa lån med hjälp av riksbanken. Vi komma inte ifrån det, det är ett faktum, och jag tror, att det inte är någonting, som har hänt under det sista halvåret, som har försvagat argumenten fördenna politik, utan jag tror snarare tvärtom, att de ha blivit starkare. Men jag kan å andra sidan ganska väl förstå, att man på vissa håll hyser oro för huru vårt lands ekonomiska utveckling i fortsättningen 'skall gestalta sig. Men om man hyser oro för den utvecklingen, så tror jag inte, att den oron skall grunda sig på farhågan för att den politik, som regeringen och riksdagen nu harslagit in på, är skadlig, utan den skall grunda sig på svårigheten att genomföra denna politik. Det är ju ändå så, om vi vilja se vårt lands ekonomiska läge i stort, att det nästan skorrar i öronen, när man hör talas om, att räddningen för oss skulle ligga i att, som det hette förra året, draga åt svältremmen. Vi ha ju faktiskt _ vi komma inte ifrån det _ ett överskott av spannmål, som vi inte veta var vi skola göra av. Vi ha vidare svårt att få avsättning för mjölk och smör och kött och fläsk. Det är ju alldeles uppenbart, att om vi vilja behandla hela det svenska samhället så, som ju många säga, att vi skola behandla det, nämligen såsom ett en-da solidariskt samhälle, så behöva visannerligen inte svälta ihjäl. Vi ha tillräckligt av livsmedel. Ett folk kan inte leva över sina tillgångar, så länge det håller balans mellan vad det köper från utlandet och vad det säljer dit. Så länge vi nöja oss med att köpa frånfrämmande länder det vi kunna betala med vad vi exportera, så länge kunna vi leva upp allt vad vi inom landet kunna producera. Det förefaller mig vara det verkligt enkla sunda förnuftets syn på saken. J ag vill till denna erinran om att vi inte behöva svälta, därför att vi äga vad vi behöva för atttillfredsställa våra behov, tillägga, att även under denna svåra depression har det visat sig, att våra exportvaror äro så begärliga i utlandet, att vi dock i mycket stor utsträckning kunna räkna på att kunna sälja. Om vi också vilja räkna med en fortsatt lågkonjunktur i världen och inte någon verklig uppgång, så är det tydligt, att vi kunna räkna med att endast någon del av vårt svenska folk, som förut varit sysselsatt med tillverkning av exportvaror, måste skaffa sig sitt livsuppehälle på annat håll. Vi ha således vad vi behöva till detabsolut nödvändiga livsuppehället å ena sidan, och å andra sidan ha vi bytesmedel, varigenom vi kunna skaffa oss det vi oundgängligen behöva från utlandet. Däremellan ligger hela det stora området, som är fältet för vår egenverksamhet, där vi kunna skaffa oss, låt mig säga så goda bostäder åt folket, som vi ha armar och material att bygga med, där vi kunna skaffa det kläder och skodon, möbler, husgeråd, nöjen, transportmedel. Allt, som kan tillverkas här hemma, med hjälp av våra egna naturtillgångar, vårt kapital, vår egenarbetskraft och yrkesskicklighet, det ligger däremellan, och det är regeringensuppfattning _ det är den bärande synpunkten i hela dess politik _ att på den vägen skall -det vara möjligt att skaffa åt hela svenska folket en anständig bärgning. Det är frestande under en svår kris att sluta sig till deras skara, somkla