40 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. arméns avlöningsanslag. (Forts.) Det står i motionen, att man kräver ett upphävande av den hittillstillämpade begränsningen av antalet till krigsskolan beordradereservofficersaspiranter. Man får av detta krav och även av herr Nylanders anförande den uppfattningen, att man från herrarnas sida rent av menar, att det finns någon maximigräns, som man ej har rätt från Kungl. Maj :ts sida att överskrida. Förhållandet är i stället det, att den av riksdagen 1925 angivna gränsen är en beräknad minimigräns, en minimigräns på 130 man, och sedan har Kungl. Maj :t rättigheten att, om sakskäl föreligga, gå över den gränsen. Jag tar mig friheten nämna vissa siffror för senaste år. Därav finner jagbeträffande tiden efter 1925, att år 1926 hade vi 105 reservofficersaspiranter. Då nådde man alltså ej fram till minimigränsen 130. 1927 hade vi bara 75. Då var man ännu lägre under minimigränsen av 130. Gå vi till de följande åren, så finna vi, att år 1928 hade vi fortfarande under 130, men 1929 hade vi 169 man, och om vi gå till 1930, var det 195, alltså mer än motionärerna nubegära. Gå vi till 1931, så hade vi 165 man, och 1932 hade vi 146. Detframgår av dessa uppgifter, att Kungl. Maj :t ej så sällan gått över minimigränsen, 130 reservofficersaspiranter. Det förefaller därför, tycker jag, tämligen uppenbart, att oavsett hur man gör med motionen i fråga och reservationen i detta avseende, har Kungl. Maj :t den rätten, om sakskäl anses föreligga, att gå utöver minimigränsen av 130 reservofficersaspiranter. Och det förefaller mig, om man läser utskottsbetänkandet rätt, som om man även från utskottets sida hade uttryckligen i formuleringen på den punkten tagit hänsyn till dettasakförhållande. l fråga om ersättningsreservisterna och resonemanget rörandehandräckningstjänsten vill jag be herrarna observera, att jag i statsverkspropositionen, då jag kommit fram till siffran 785,000, hållit mig fullständigt till samma siffra, som man hade sista året av den ekmanska regeringen, d. v. s. 1932, då även denna regering genom statsrådet Rundqvist föreslog en siffra på 7 85,000. Man har hållit sig omkring 800,000 de senaste åren. Man höll sig 1930/1931 vid 850,000, 1931/1932 vid 825,000 och 1932/1933 vid 785,000. Det har alltså varit en viss minskning, men den har varit beroende på det förhållandet, att man började inom de militära matinrättningarna övergå till den direktaindividuella utspisningen, och man därför tog in civil personal i stället förmilitär. Den militära personalen har av den anledningen sjunkit undan för undan, och nu har man nått fram till siffran 785,000. Det är alldeles samma siffra, som jag för min del behållit, och under sådana förhållanden anser jag, herr talman, att kammaren bör bifalla utskottets hemställan. Herr Hamrin: Herr talman! Med anledning av herr Nylanders yttrande vill jag bara erinra om att jag inte fällt något allmänt omdöme om just denna punkt, utan mitt yttrande gick ut på att påpeka och påvisa det hart närorimliga i att på detta sätt söka reformera och förbättra försvaret under dennuvarande utredningstiden-. Det är mycket möjligt, herr Nylander, att även jag kan komma till den uppfattningen, att man skall vidtaga sådana åtgärder, som här frånhögersidan motionerats om. Det är emellertid tillräckligt att erinra om vad herr Borell, sade om »den redan nu korta utbildningstiden», för att påvisa att hela organisationsfrågan beröres i reservationen. Vi ha inte iförsvarskommissionen varit inne på den frågan ännu. J ag vill även på detta område bidraga till att vi få reda och ordning,planmässighet och ändamålsenlighet, och det få vi inte, därest man i nuvarande läge går in för att, såsom jag förut sagt i detta sammanhang, sätta en ny klut på ett gammalt kläde. Låt oss nu lugna oss, åtminstone tills vi få se något
