Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/569

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 17 mars f. m. Nr 18. 45 - Ang. marinens avlöningsanslag. (F orts.) Frågan är ju liten, herr talman, och det är ju endast två reservanter, som gått fram på den här punkten. Jag ber emellertid, herr talman, till den kraft och verkan det hava kan, att få yrka bifall till min och herr Erikssonsreservation. Herr Forssberg: Herr talman! Min motion' gäller ju ett utbyte avflottans ersättningsreservister mot civila arbetare, d. v. s. för detta militärer. Det är givetvis ändå, herr talman, en stor fördel att erhålla arbetare med mera fast tjänstgöring i stället för de värnpliktiga, som endast 140 dagarsysselsättas i varvsdriften och aldrig kunna ha samma intresse för arbetet som de, som erhålla sitt levebröd därav. Allt mer och mer söker man också påmilitärt håll att utbyta det militära handräckningsmanskapet mot civilpersonal. Så har man t. ex. vid arméns beklädnadsförråd och dess matinrättningaranvänt sig av civil personal, i båda fallen med gott resultat. Genom den ökade möjligheten att bereda plats för ett flertal f. d. militärer bli myndigheterna också i stånd att i åtminstone någon mån fullgöra sinmoraliska skyldighet att bereda medlemmar av denna hårt drabbade kategori en möjlighet att skaffa sig livsuppehälle. För samhällets del blir det en stor vinst att få utbyta de värnpliktiga av ersättningsreserven, som ofta tillhöra de mindre pålitliga elementen av svensk ungdom, mot f. d. militärer, som nu gå arbetslösa och åsamka det allmänna betydande utgifter. _ Mot myndigheternas utredning, att det för flottans del vore fördelaktigare att använda värnpliktiga i stället för fast anställda arbetare, enär bland annat arbetets art icke erfordrade kvalificerad arbetskraft, kan anföras, att arbetets art är mycket skiftande, och det består icke uteslutande avhandräckningstjänst. Myndigheterna ha vidare anfört, att de arbetare, som anställdes i stället för värnpliktiga, skulle ernå sådan yrkesskicklighet, att de, allteftersom deras anställningstid ökades, måste tillerkännas högre löner. Häremot torde dock kunna genmälas, att ifrågavarande kategori arbetare anställts som timlönare och att från deras sida icke höjts något krav på ökad lön, utan dessa arbetare torde med hänsyn till arbetets art och beskaffenhet vara nöjda med den lön de åtnjuta och med en eventuell möjlighet att, då äldre varvsarbetare avskedas med pension, kunna få komma i deras ställe och sålunda komma upp till en högre inkomst. ' Vad vidare penningfrågan beträffar, är det visserligen sant, att anlitandet av icke värnpliktiga kommer att kosta staten omkring 70,000 kronor mera per år, men fråga är väl, om inte en stor del av detta belopp indirekt kommer att inbesparas genom användandet av mera kvalificerad arbetskraft. Dessa, som arbeta under större ansvar och med mera vana, kunna säkerligen i fråga om materiel m. m. till kronan per år säkerligen göra besparingar till ganska ~be- tydande belopp. Det har vidare omvittnats, att arbetet av dessa arbetareblivit bättre och betydligt fortare utfört än av de värnpliktiga, varför en av dessa arbetares arbete torde kunna jämställas med två värnpliktigas. Mot enkostnad av omkring 8 kronor per dag för arbetaren måste då, förutom underhåll till två värnpliktiga, även tagas hänsyn till den kostnad, som följer av devärnpliktigas inkallande, resor, utrustning, eventuella kostnader för sjukvård och ersättning för under militärtjänsten ådragen sjukdom, vilka givetvis måste bli mycket större, då ju antalet värnpliktiga är betydligt större än antalet anställda arbetare. Det har vidare anförts, att genom inkallande av värnpliktiga skall skapas lättnad på arbetsmarknaden genom att vid föreslaget inkallande av 500värnpliktiga motsvarande antal platser skulle bli lediga eller, om de ej haft plats, antalet arbetslösa skulle minskas. Detta sistnämnda är givetvis riktigt, men