Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 31 _ Statsverkspropositíonen. (Forts.) mindre fortsätter man nu under det nya konjunkturläget med inte bara precis samma politik utan också alldeles samma motivering för sin politik. Vi ha hört herr finansministern stå här och draga precis sammaargumentation som man hört under den djupaste depressionen. Det finns ingenting nytt i vad han sade här i dag. Det är, som om ingenting hade inträffat, det är som sagt, som om överhuvud taget konjunkturen vore precis densamma nu som den tidigare har varit _ oaktat de skäl, som herr statsrådet själv harförebragt rörande den verkliga förändring, som tycks ha inträffat. Herrfinansministern kommer här med hela den gamla köpkraftsteorien och allt det där och försöker upplysa oss om vad den skulle kunna innebära för lämpliga saker att taga vara på för Sveriges riksdag. Jag skall nu inte gå närmare in på den saken. Det är ju i själva verket så, att de mycket intressanta nya teorier, som ha lagts fram på detta område, ännu äro så ofullbordade och så pass besvärliga att penetrera, att de verkligen inte äro färdiga att tillämpas vare sig i praktisk politik eller i någon mera - vad skall jag säga _populärvetenskaplig framställning av dessa förhållanden. Jag bryr mig emellertid inte om att gå närmare in på den saken, därför att det förefaller mig, som om vi inte behövde syssla med detta för närvarande. Man kan väl också säga, att under det att regeringen tidigare harmotiverat eller kunnat motivera sin politik med ekonomiska skäl, så kan den nu inte längre göra det, utan den har gått över mer och mer till attframlägga en politisk konjunkturpolitik. l stället för den ekonomiskakonjunkturpolitiken har kommit en politisk konjunkturpolitik. Det blir nämligen allt mer och mer uppenbart, att det inte enbart är konjunkturekonomiska syften, man vill vinna, utan det är andra syften, som nu träda i förgrunden. Vad som har skett under depressíonens djupläge sker inte med samma verkan ännu en gång under ett annat konjunkturläge. Om man vidtarkolossala utvidgningar av de offentliga arbetena och de offentliga anslagen under en depression och sedan upprepar dessa väldiga anslag år efter år inte bara under djupläget utan även under en begynnande uppgångskonjunktur, så finns det väl ingen anledning att anta, att dessa utvidgningar skulle komma att motsvaras av några inskränkningar under en uppåtgående konjunktur. Det finns som sagt intet som helst skäl att tänka sig detta. » Vad blir då resultatet av den politik, som regeringen nu för, nämligen att den upprepar sin depressionspolitik i nuvarande läge? Jo, det blir endast en ständig utvidgning av statens och kommunernas verksamhet på ifrågavarande områden och därmed en permanent ökad belastning av våra offentliga finanser. Och jag kan inte förstå annat än att det är fullkomligt rätt och riktigt, när man säger, att den socialdemokratiska regeringens konjunkturpolitik harövergått till att bli ett medel för fortskridande socialisering. Man må nu anse detta vara rätt eller inte, vara eftersträvansvärt eller inte, men jag tycker, att man bör göra saken klar för sig. När man .sålunda upprepar depressionspolitikens krav på ökade offentliga arbeten o. s. v. år efter år, även när konjunkturläget blivit ett annat, såbetyder detta, att man har glidit över till en ökning av den offentliga verksamheten i mycket stora mått och av permanent karaktär och likaså till en permanent ökad belastning av finanserna. Om man får döma av vissa uttalanden både i regeringspressen och ifinansministerns och hans excellens herr statsministerns yttranden tillstatsrådsprotokollet samt slutligen av herr finansministern här i dag, så förefaller det, som om man på regeringshåll alltjämt skulle ha den uppfattningen, attlyftningen av konjunkturen här hemma skulle ha åstadkommits av de åtgärder, som på regeringens förslag beslötos av förra årets riksdag, eller i varje fall,
