Onsdagen den 1_7 januari f. m. Nr 3. 33 Statsoerkspropositionen. (Forts.) konjunkturlyftning, som ägt rum, beror på helt andra orsaker. Det förefaller mig, som om man kunde ha anledning att taga detta ad notam i olikaavseenden, framför allt kanske därför, att det visar, vilka svårigheter somföreligga överhuvud för de offentliga organen att bedriva sin verksamhet efter konjunkturpolitiska riktlinjer. Jag ber om ursäkt, att jag besvärar kammaren med dessa utläggningar, men det är ju alldeles nödvändigt på grund av just den inställning, somfinansministern tog, alldeles riktigt för övrigt, nämligen att det gäller att bilda. sig en mening om själva denna regeringens politik och dess möjligheter och dess huvudprincip, nämligen att kunna ordna den offentliga verksamheten som en smidig konsekvens, en smidig följd av konjunkturerna. Först ha vi den stora svårigheten, att vi överhuvud ej veta, var vi befinna oss påkonjunkturkurvan. Det är ytterligt svårt att veta något om dessa saker och ting, och för den som vill ha en ytterligare utvidgning av den offentliga verksamheten, befinna vi oss alltid i en lågkonjunktur. Så har det varithittills, och så kommer det att bli framdeles. Vi veta numera, att åren 1927- 1930 levde vi i en högkonjunktur, som var ganska enastående. lcke desto mindre motiverades då en rad olika åtgärder med de dåliga tiderna, den stora arbetslösheten o. s. v., och i nuvarande läge fortsätter man med sammakonjunkturmotivering från regeringens sida för en fortsatt ansvällning av deoffentliga arbetena. Men det är en annan sak, som också erfarenheten visat oss, och det är att den offentliga verksamhetens administration ingalunda är så smidig, att, även om man kunde bedöma var man egentligen är påkonjunkturkurvan, man skulle kunna effektuera besluten tillräckligt tidigt, för att de skola få sina riktiga konjunkturverkningar. När det drager tre kvarts år eller något dylikt mellan ett besluts fattande och dess verkställande och vi ha konjunkturer, som kanske ändra sig från månad till månad eller i varje fall från halvår till halvår; ligger det då någon som helst realism bakom en uppfattning, som anser, att man på något sätt kan lämpa denoffentliga verksamheten efter dessa förändringar i konjunkturerna? Sammastelhet gör sig också gällande som ett hinder i fråga om finansieringen. Det är ju klart, att en ny skatteforin som t. ex. den föreslagna nyaförmögenhetsskatten får sina verkningar under helt andra förhållanden än dem som råda, när den beslutes, därför att den givetvis kommer att bestå mycket längre. Det är inte så gott att ändra på skatter, liksom herr finansministern mycket riktigt framhöll, att det inte är så lätt att ändra på utgifterna. Nu sade finansministern, att denna förmögenhetsbeskattning skulle vara mycket bra ur olika synpunkter, bland annat därför att den skulle minska sparandet och därigenom »sätta mera penningar i omlopp». Jag skall, som sagt, icke gå in på den teorien. Jag vill bara säga, att jag är alldelesövertygad att finansministern - det har jag hört av hans offentliga uttalanden -, lika väl som jag är av den åsikten, att i längden är det nödvändigt medsparande och en stor sparandevolym, för att vi överhuvud taget här i landet skola kunna hålla den breda massan på en levnadsstandard, som är något så närrimlig, därför att sparandet är en förutsättning för att kunna sysselsätta folk till något så när höga arbetslöner. Nå, om nu finansministern skulle ha rätt i den teorien, att det för närvarande skulle vara bra med minskat sparande, hur går det då i framtiden? Det kan hända, att det icke är lämpligt att minska sparandet ens om ett halvår och ännu mindre under en längre tid framåt. Detsamma gäller om den offentliga upplåningen. Finansministern har ju haft en alldeles överdådig tur, när man tänker sig, att hans upplåningspolitik just har kommit att inträffa - jag vet inte, om det var förutseende! _ justunFörsta kammarens protokoll 1984. Nr 8. 3
