Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 39 Statsverkspropositionen. (Forts.) att om inte samhället skaffar en något annat arbete, har man ingenanledning att lämna hjälpverksamheten. Jag vill också tillägga, att för dem som i likhet med mig haft tillfälle att se, hur svårt det är att fixera de härreservarbetslönerna på ett förnuftigt och rimligt sätt, måste det stå klart, att man mycket ofta gör misstag. Detta är också en anledning till att jag tror, att riksdagens beslut förra året var förhastat och olämpligt, ty det tog bort den säkerhetsmarginal, som fanns förut i bestämmelsen, att reservarbetslönen skulle understiga lönen på allmänna arbetsmarknaden. Nu är det som sagt mycket lätt att begå misstag, så att lönen redan därigenom kommer upp över den på öppna arbetsmarknaden gängse lönen. Jag skall vid detta tillfälle inte gå in på löneproblemet i dess helhet. Det skulle föra alldeles för långt, och vi få ju tillfälle att talas vid om dessa saker längre fram under riksdagen. Men jag kan inte låta bli att understryka, att lönespörsmålet just i nuvarande konjunkturläge är av en alldelessärskilt ömtålig karaktär, nu när konjunkturen håller på att brytas och åter lyfter sig. Det är då som löneändringar överhuvud ha den största inverkan på näringslivets återuppvaknande. Därom tror jag alla äro ense, som sysslat med dessa saker. Dessutom är det just i ett sådant läge ytterst ömtåligt att få en oriktig proportion mellan reservarbetslönen och lönen på den öppna arbetsmarknaden, ty det är uppenbart, att när arbetslöshetenbörjar lätta och en del arbetstillfällen uppkomma på annat sätt än förut, är det olämpligt att hålla kvar arbetskraften med villkor, som inte stå iproportion till den öppna arbetsmarknadens. Under den djupa depressionenligger ju saken helt annorlunda till, ty då är det så mycket svårare att fånågot arbete. . Vad så beträffar konfliktdirektiven skall jag bara framhålla, att vad som från vårt håll anfördes mot den utformning av direktiven, som blev riksdagens beslut, har besannat sig under den gångna tiden. Genom de nya direktiven ha ju alla hjälpsökande inom ett yrke, där konflikt råder, blivit delaktiga av arbetslöshetshjälp, försåvitt de kunna. uppvisa, att de varit arbetslösa redan före konfliktutbrottet. En sådan bestämmelse verkar ju alldeles särskilt otillfredsställande när det gäller industrier med säsongkaraktär, såledesfluktuerande arbetsmöjligheter, och den pågående byggnadskonflikten är ju som bekant ett exempel härpå. lnnan den bröt ut var man på förhand på det klara med att det kunde bli konflikt, och det var en hel del folk, som inte brydde sig om att sätta i gång några arbeten, även om dessa voro planerade. Det anses, att på grund härav drygt hälften av de inom byggnadsindustrien normalt sysselsatta var arbetslös redan vid konfliktens utbrott. 1-läremot har nu invänts, att byggnadsindustriens arbetslösa i enlighet med § 14 iförordningen ha avstängts från arbetslöshetshjälp. Detta är alldeles riktigt, men med den mycket betydelsefulla modifikationen, att för en hel del orter dispens lämnats av arbetslöshetskommissionen i detta. fall liksom i liknande andra. Således har arbetslöshetskommissionen, som jag redan nämnt, dispenserat för hjälp åt ungefär 3,000 personer i 55 kommuner, men det kommer säkerligen till en hel del byggnadsgrovarbetare, som rubriceras under gruppen grov- och diversearbetare och som man inte har riktigt reda på. Håller jag migemellertid till siffran 3,000 och beräknar en genomsnittlig arbetslöshetshjälp om 4 kronor per dag och arbets- och understödsdagarna till 25 per månad, innebär detta approximativt en hjälp åt byggnadsarbetarna på 300.000 kronor imånaden under den tid konflikten varar. Det betyder således, att samhället på sig lägger en icke obetydlig del av stridskostnaderna. Att detta skulle kunnabetraktas som »statens neutralitet i arbetskonflikter» förefaller ju skäligenfantastiskt, och dessutom förlänges ju konflikten på ett mycket olämpligt sätthär
