Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 43 Statsverkspropositionen. (Forts.) med direkta subventioner, med tullar, med inflationistiska åtgärder? Jag skulle tro, att det är så, att produktionsökningen alltså är i hög grad konstlad. Ja, och så en sak till - det skall erkännas: en del av industrien har fått en verklig, betydande ökning ute i världen: all produktion som har medrustningar och krigsförberedelser att göra. Samtidigt -- det betonade ocksåfinansministern i sitt radioanförande -_ har världshandeln inte visat några tecken till att gå upp, ja, denna mellanfolkliga handel har på några år sjunkit ned till en tredjedel av sin volym. Vad innebär detta? Det innebär starkt ökade motsättningar mellanstaterna, ökad krigsfara utåt. Och samtidigt innebär det _ i och med attstaterna bli mer och mer självförsörjande och därmed fattigare _ att inom varje stat de besittande samhällsgrupperna söka rädda sig på massornasbekostnad. Finansministern påvisade också, hur krisen alltjämt hårdast drabbar arbetarklassen, hur arbetslösheten här i landet icke kan väntas lättaavsevärt trots en ökning av produktionen. Över huvud medför denna den gamla hushållningens upplösning en nedgång från en högt utveckladvärldshushållning till ett äldre, mera primitivt och barbariskt stadium, en förändring, som bara det nationalistiska barbariets anhängare kunna tilljubla och trivas i. Ett sådant ekonomiskt upplösningsläge har redan fått allvarliga politiska följder: Nationernas förbunds även formella sönderfallande i fullkomligt fiasko, nya statliga maktkombinationer, ursinniga rustningar, öppna krig här och var och allmän krigsfara. Och inrikespolitiskt? Parlamentarismen har råkat i betänklig misskredit, det har betonats från två auktoritativa håll vid denna riksdags öppnande. Ja, den nuvarande parlamentarismen - är det så underligt, om man inte blir så varm för den? Jag får för egen delbekänna, att jag besvärar protokollet mera av pliktkänsla än av inre böjelse eller lidelse. Men å andra sidan ville jag gärna ha sagt, att den inställning, som folk så ofta har emot allt vad parlamentarism heter och som särskilt lockar applåder i nyårsrevyer, det är brackans inställning, brackan som är lat och personligt missnöjd och inte begriper, att någon form av politiskt ochparlamentariskt liv måste det ju finnas - om man inte skall nöja sig med det sämsta av allt: den personliga diktaturen. Här utföres ändå i riksdagen en massa nyttigt arbete, och det är mera de oklara ekonomiska och socialaförhållandena i samhället som rå för, att riksdagsarbetet mera har prägel av en marknad än av ett heroiskt fältslag. Det finns ingen anledning atttillmötesgå brackans behov av billig romantik. Däremot finns det stor anledning att göra riksdagen mer populär genom krafttag, verkliga krafttag, för att lätta massornas bekymmer och samtidigt inte glömma att lära massorna, att de inte kunna av den parlamentariska kampen vänta sig mera, än vad de kunnatillkämpa sig genom den ekonomiska kampen. Det politiska livet har vidare, som en följd av hushållningens bristning, allvarligt förvildats. Det är historiskt naturligt, att förvildningen faller så gott som enbart på den borgerliga sidan, den som ser sin maktställningrubbas. Tack vara sin makt över pressen och andra medel att påverkasmåfolkets tankevärld och känslovärld, har borgarklassen kunnat mobilisera för sig och mot arbetarklassen massor av deklasserat folk, däribland en hel del rent kriminella gangsterelement. Hur starkt kriminellt detnationalsocialistiska lägret är, det ha vi sett både här i landet genom provokatoriska och andra ligisthistorier och i större skala, från regeringshåll, utomlands. Å Det skall aldrig kunna bortresoneras, att denna starkt kriminella nazism dock har sitt klara sammanhang med den borgerliga höger, som ännu med läpparna bekänner sig till demokratien och lagligheten men varsungdomsförbund redan har till 75 procent övertagit nazismens program och slagord.
