44 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) Kulturellt har det ekonomiska och politiska livets upplösning kastat oss ett gott stycke tillbaka i barbariet. Främst ser man det i ett land, vars namn jag inte skall nämna, där man medvetet skruvar klockan tillbaka och ser sitt ideal i medeltiden. Men också här i landet börjar så sakta barbariet och brackigheten att skjuta upp huvudet i t. ex. hycklat sedlighetsnit och annat lika vackert nit. Jag kan, i förbigående sagt -- inte omedelbart i detsammanhanget men i närheten -_ inte se det som annat än en undfallenhet mot den spritkultur, som ju gunås hela budgeten har som en hörnsten, när man i år slopar ungefär halva anslaget till upplysningsarbetet mot alkoholkulturen. Nationalismen vinner terräng i den upplösta världshandelns tider. Förr var det en ära att sträva till mänsklighet. l våra nationalistiska barbartider är det internationella, det mänskliga, snart fredlöst. Den, som har haft lyckan att vara med och tillsammans med mänskligheten sett bättre tider, känner sig lindrigt sagt generad - men fortsätter att arbeta mot nationalismen för humaniteten! - l detta allmänna läge, som jag här har sökt teckna, sådant i varje fallavsevärda grupper av folk här i landet se det, särskilt då inom arbetarrörelsen, i detta läge kan man tycka sig ha två vägar att gå, då det gäller att försvara det mått av frihet, folket hittills har tillkämpat sig _ jag understryker: alltid har måst kämpa sig till - och som delvis finns fixerat i de svenskagrundlagarna. Man kan söka defensiivt hålla ihop det gamla, och man kan offensivt söka vidga positionerna. Den förra vägen har den svenska socialdemokratin i regeringsställning i det borgerliga samhället valt. -Den kan ge resultat för stunden, för såvitt krisen lättar och den gamla hushållningen får ett andrum, men på den vägen måste man ge allt mer koncessioner, och så kommer aptiten att växa - det d-röjer väl inte så länge, innan representanter förbondeförbundets godsägare komma att taga säte i regeringen, och en vacker dag är inte ens socialdemokratins allt större koncessioner tillräckliga, och så rycker en klart klassbetonad borgerlig regim fram. Unghögern marscherar redan starkt fram, och unghögern har sin plan klar på en författningsändring, somkommer att till väsentliga delar undertrycka demokratin och bättre betjänafinanskapitalet i dess nya affärsläge. Och sedan - ja, ingen tror väl, attsocialdemokratin i Tyskland kommer tillbaka? Den defensiva metoden, somregeringen hittills har följt och *som inte skiljer sig principiellt på något sätt från liberal regim, är en farlig metod. Man får väl taga det mera som ett skämt, när man i debatten här har talat om socialiseringsåtgärder. Den negativa,defensiva metoden är som sagt en farlig metod. Den skapar inte förtroende ute bland arbetarna, som dock äro regeringens parlamentariska grundval, det viktigaste uppbådet för en verklig demokrati. Där råder för närvarande en stark förvirring och modlöshet, ett starkt missnöje både med kursen iallmänhet -- den ytterligt karga arbetslöshetshjälpen _ och med allehanda små, men betecknande detaljer. Jag vill inte alls vara personligt elak, men jag kan inte neka mig att peka på det starka missnöje, det väckte hos stora delar avarbetarklassen med t. ex. en sådan åtgärd som att skicka officiellt statligt ombud till en naaistisk partikongress i utlandet, vilket andra jämförliga stater icke gjorde. Anda upp i landsorganisationens säkert allt annat än revolutionäraledning har man känt det lindrigt sagt taktlöst _ ur arbetarsynpunkt taktlöst - när utrikesniinistern demonstrativt söker bryta ett av alla landetsorganiserade arbetare understött beslut attbojkotta en regim, som arbetarklassen har ansett brottslig. Överallt _ även bland regeringens egna partimedlemmar - har det känts som ett slag i ansiktet, att en ur arbetarrörelsen utgången regering på begäran av utländsk diktatur anställer åtal mot arbetartidningar, som ha sagt vad vi litet var, och kanske till och med medlemmar avregerin
