Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 57 Statsverkspropositíonen_ (Forts.) J ag nämnde, att det handelspolitiska och ekonomiska läget för det svenska jordbruket är allvarligt och att det kräver målmedvetna åtgärder förnäringens stöd. Skall därtill ett ökat folkantal beredas försörjning genomjordbruket, påkallas en alldeles särskild omvårdnad om detsamma. En sådanomvårdnad måste dock helt säkert visas icke blott genom tillfälligt beredande av arbete åt dess arbetslösa vid kommunala eller statliga reservarbeten eller genom beredandet av ökade lånemöjligheter. Vad som synes närmasterforderligt är vidtagandet av sådana åtgärder, som bereda jordbrukets befolkning möjlighet att utan ökad skuldsättning - åtminstone ej sådan för annat än produktiva ändamål - genomleva den fruktansvärda ekonomiskadepressionen utan att komma i en sådan undantagsställning gentemot andrafolkgrupper, när det gäller levnadsstandard, att därav födes misstämning och sådana förhållanden, vilka kunna bli till obotlig skada för hela vårt ekonomiska liv och för den folkliga självstyrelsen. Herr Borellz Herr talman! Från många håll har, under den tid den år 1930 tillsatta försvarskommissionen sysslat med sitt utredningsarbete, givits uttryck åt oro över och farhågor för att, under den tid detta utredningsarbete pågår, vår nuvarande försvarsorganisation genom underlåtna åtgärder för densammas planmässiga utbyggande och vidmakthållande och därmed ock vårt lands försvarsberedskap försvagas. Dessa farhågor äro ingalunda obefogade. Till det påtalade sakförhållandet har givetvis den alltjämt försämradeekonomiska situationen i hög grad bidragit, men därjämte också den ljumhet och den från vissa håll rent fientliga inställning mot våra försvarsfrågor, som oftakommit till uttryck. Att en sådan oro yppats, skulle ju egentligen endast vara en glädjande företeelse, om man däruti, såsom jag vill hoppas, kan se ett tecken på, att i allt vidare kretsar ökad förståelse finnes för nödvändigheten attsärskilt under tider som de nuvarande äga sådana försvarsmedel, att därigenom ingives respekt för svenska folkets vilja att under alla förhållanden hävda landets integritet, dess självständighet och oberoende. Underligt vore för visso, om så icke skulle vara förhållandet. Vad som hänt i världen efter det stora världskriget och efter tillkomsten av N ationernas förbund borde väl ha öppnat ögonen även på de mestoptimistiska. Fredskonferensens resultatlösa arbete, Nationernas förbunds oförmåga att infria de högt ställda förväntningarna på detsamma såsom en garanti förfredens värnande och bevarande, vad som händer i fjärran östern, de storanationernas åtgärder för att utbygga och stärka sina försvarsmedel, se där några av de verkligheter, som visa, att den väg, som man hoppades skulle ledadärhän, att krigiska förvecklingar komme att ersättas av på den mellanfolkliga rätten grundade uppgörelser, för lång tid framåt är stängd och därmedutsikterna att kunna nå fram till en på internationella överenskommelsergrundad avrustning eller åtminstone nedrustning. l det hänseendet ser det förnärvarande mörkare ut än kanske någonsin tidigare. Den oro, som jag nyss omnämnde, har föranlett, att man från en del håll yrkat på, att försvarskommissionens arbete skulle avbrytas. Man har välmenat, att man därigenom skulle åstadkomma den situationen, attstatsmyndigheterna tvingades att handla. Aven om, sedan försvarskommissionen i höstas i en kommuniké redogjorde för innebörden av det till kommissionen lämnade uppdraget, samt om det sätt, varpå den organiserat sitt arbete och om vad som hittills utförts, något sådant yrkande mig veterligen icke vidare förekommit, torde det dock icke vara ur vägen att i detta sammanhang framföra några synpunkter. Utan att utöva någon obehörig eller överdriven kritik, torde man kunnapå
