Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/118

94

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

verkat sina överskott. Och mitt arbetslag, som slutförde ackordet, Yfll berättigat att uppbära hela överskottet. Nu fordrade frondörerna, att jag och mitt arbetslag skulle, till dem återbetala vis-s de-l av det uppburna överskottet, en återbetalning, som preciserades till cirka 700 kronor på var och en av oss. Vi hänvisade till avtalets förenämnda stadgande och ansågo oss på den grund icke skyldiga till någon återbetalning, som-for oss skulle bliva svår, då vi konsumerat-D<-%l1ga1l1fl- Da kravet V1dh01-18. gingo vi dock, för att undvika strid, frivilligt med på att återbetala viss del av de begärda summorna successivt. Vid det tillfälle, då detta medgivande gjordes, förklarade avdelningens ordförande och ombudsman, att han skulle ordna en aktion, varigenom en löneökning skulle uppnås av den storlek, att jag och mina kamrater på så sätt skulle få ersättning för de återbetalda beloppen. Jag gjorde då en invändning häremot under framhållande av att en sådan aktion skulle innebära brott mot avtal. Denna invändning misshagade i hög grad frondörerna, då den vittnade om en ur deras synpunkt otillbörlig hänsyn mot arbetsköparen. Lördagen den 14 november skulle jag och mina kamrater uppbära sammanlagt över 2,000 kronor i överskottspengar, att fördelas emellan oss efter antalet arbetstimmar för var och en. På min del skulle komma cirka 460 kronor. Då pengarna skulle uppbäras, inträffade 36:ans om- budsman David Johansson. Han erinrade oss om kompromissen för uppgörelse av här förut nämnda överskottsmedel till vissa arbetskamrater samt antydde, att det skulle gå lättare att få denna sak ordnad, om jag och mina lagkamrater nu läto honom (ombudsmannen) få de till något mera än 2,000 kronor uppgående överskottsmedel, som vi nu ägde rätt att uppbära. Ombudsmannen påyrkade därför, att jag skulle i vanlig ordning utkvittera summan hos arbetsgivaren samt därefter överlämna den till honom. Om vi icke gick med på detta, skulle vi bli uteslutna ur fackföreningen. Yrkandet gjordes så bestämt, att laget icke vågade motsätta sig. Ombudsmannen följ-de med mig, då jag å kontoret utkvitterade de 2,000 kronor, vilka därpå omedelbart övertogos av ombudsmannen, som också lämnade skriftligt erkännande på att han tagit hand om summan. Jag och mina lagkamrater hade gjort vårt offer och trodde nu, att vi därmed skulle bli kvitt vidare trakasserier. Detta hopp blev emellertid skändligen sviket. Jag anklagas för bristande solidaritet, prickas och uteslutes ur fackföreningen. Dagen därpå, den 15 november, hade 36:an möte. Jag deltog icke däri, då jag väl kände mina antagonisters brutalitet och ej ville utsätta mig för de risker att bli "behandlad efter förtjänst", som jag vid så många. tidigare tillfällen fått utstå. Men ett par av mina lagkamrater hade infunnit sig. Mötet dominerades av Sillénarna. Saken mot laget togs upp på nytt. Anklagelsen för bristande solidaritet återupprepades. De närvarande medlemmarna tillhörande mitt lag, dristade sig icke att ingå i svaromål, så som stämningen vid tillfället var, behärskad och dirigerad av frondörerna. Invändningar skulle ofelbart ha resulterat i handgripliga avbasningar. "De brottsligas" uteslutande ur fackföreningen påyrkades. Domen blev till sist den, att enbart jag skulle prickas och uteslu:Låsa ur fackföreningen, under det att kamraterna i mitt arbetslag fingo Jag hade ingen kännedom om vad som på söndagen förevarit i fack