Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/130

106

Motioner 11 Första kammaren, Nr 153.

gantserade arbetare, som icke anse sig ha skyldighet att respektera dylika organisationsfvidriga blockader. -,-. -.-..-7.-.- , Jag skulle begravas i murbruk. . Till komplettering av denna Social-Demokratens artikel må konstateras, att det var just undertecknad, som blev föremål för det övervåld, till vars beivrande polispiketen i detta fallet uttryckte. -Sju à åtta av frondörerna inträngde på arbetsplatsen till murbrukslaven, där jag var sysselsatt. De förklarade, att de skulle begrava mig i murbruket. De utvecklade uppenbarligen också all energi för att fullfölja sin avsikt. Jag hade ej annat att göra än att utnyttja mina kraftresurser till det yttersta för att freda mig. Detta skulle kanske ej lyckats, om ej en sympatisör till mina angripare varskott dessa om att polis alarmerats, varvid terroristerna togo till flykten. Ett par av dem lyckades dock icke rädda sig undan att bli anhållna och även rättsförda. Jag slapp från detta äventyr med en söndersliten storväst och diverse blåmärken. Finns det någon rätt-visa inom fackföreningsrörelsen? Jag har tillåtit mig citera dessa artiklar från Social-Demokraten angående de officiella fackföreningspunkterna på denna konflikt, när den befann sig i sitt mest brännande skede. Härav framgår, att de fackligas huvudorgan Social-Demokraten bestämt och kraftigt fördömde frondörernas avtals- och stadgestridiga handlingssätt. De stämplades för detta som fackföreningsrörelsens skadegörare. Det konstaterades också, att våldsaktionerna mot mig och mina lagkamrater voro en frukt av sillénsektens verksamhet. Men vad hände? Jo, Sillénsekten triumferade. De s. k. reformistiska ledarna i avdelningen förrådde helt enkelt principerna åt det revolutionära gruppintresset. Hr Kumlander gav mig och mina lagkamrater - som citerats här ovan - det betyget, att vi icke förtjänade förföljelse eller smälek, då vi utan räddhåga stå på. stadgarnas grund. - Några månader senare förenade sig fackföreningens ordförande och ombudsman med frondörcrna - sillénarna för att slå. ned oss samt utesluta och pricka mig, förste man i laget, därför att vi utan räddhåga stått på stadgarnas och avtalets grund. Social-Demokraten, som i februari prisat detta utslag av facklig ansvarskänsla hos mig, var färdig att utan tvekan i november taga in ett tillkännagivande, däri jag för samma sak stämplades som osolidarisk, prickad och ur fackföreningen utesluten. När den fackliga skiljenämnden efter månaders väntetid sökte på ett mycket diskret sätt korrigera förtroendemännens förlöpning, så reserverade sig samma förtroendemän samt gingo in för åtgärder, varigenom skiljedomen sattes ur kraft och jag dömdes till livstids arbetslöshet. Närmast överordnade instans kunde intet annat göra än vrida sina händer och deklarera: "Vi ha ingen hand med dem" - frondörerna - sillénarna. Nu frågar någon: Men varför vände Ni er icke till högsta instans? - Jag hade visst inte försuttit den möjligheten. Strax efter min uteslutning i november 1931 uppsökte jag ordföranden i Landsorganisationen, hr riksdagsmannen Edvard Johansson. Det var ungefär lika besvärligt att få audiens hos honom som att bekomma ett ordentligt besked. Han svarade undvikande, att han intet kunde göra åt saken. I varje fall kunde han icke taga upp ärendet med mindre än att det hänskötes till landssekretanatet från underordnade instanser.