av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. i
l skrivelse den 13 januari 1927 meddelade landsorganisationens
representanter i delegationen, att de vore förhindrade att taga vidare del i
delegationens arbete. På grund härav uppdrog Kungl. Maj:t åt de av
departementschefen utsedda ledamöterna i arbetsfredsdelegationen ävensom delegationens
sekreterare att skyndsamt fullfölja och avsluta de av delegationen
föranstaltade specialutredningarna rörande vissa faktiska förhållanden av betydelse
för arbetsfredsfrågans belysande.
Ärendet upptogs ånyo i statsråd den 12 juli 1927. Därvid framhöll
socialministern, att två i viss mån skilda uppgifter förelågo; å ena sidan
åstadkommandet av lagstiftning rörande kollektivavtal och arbetsdomstolar, å andra
sidan genomförandet av anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelse
i statens och kommunernas verksamhet. I anslutning till
departementschefens framställning tillkallades sakkunniga, "1927 års arbetsfredssakkunniga",
med uppdrag att verkställa utredning rörande anordningar, ägnade att
förekomma arbetsinställelse i tvister, däri staten eller kommun vore part.
Förstnämnda delen av frågan löstes vid 1928 års riksdag genom antagande
av lagen om kollektivavtal; i övrigt har den fortsatta utredningen icke
fullföljts med undantag av att en av socialstyrelsen verkställd utredning rörande
anställnings- och avlöningsförhållanden för lägre personal i allmän tjänst
under år 1931 avslutats.
Trots upprepade framställningar från riksdagens sida har, såsom framgår
av ovanstående redogörelse, utredningsarbetet icke ens fortskridit så långt,
att något utformat förslag föreligger. Nu gällande lag den 22 juni 1928 om
kollektivavtal innehåller endast bestämmelser, avsedda att förebygga
stridsåtgärder vid tvister mellan arbetsgivare och arbetare under avtalstiden, och
stadgar, att arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, icke
må under den tid avtalet är gällande vidtaga arbetsinställelse (lockout eller
strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd:
1) på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd
eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller
mot vad i nämnda lag stadgas;
2) för att åstadkomma ändring i avtalet;
3) för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det
avtalet utlupit; eller
4) för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga
stridsåtgärd.
Att stora svårigheter möta vid genomförandet av en lagstiftning av detta
slag, omfattande hela arbetsmarknaden, är naturligt, då parterna vant sig
att avgöra tvisterna genom stridsåtgärder och måhända helst vilja slippa
inblandning från samhällets sida. Såsom riksdagen år 1926 framhöll, bör
detta .dock icke föranleda, att tanken på tvistefrågornas reglering genom
lagstiftning övergives.
I en tid sådan som den nuvarande, då stat och kommun anslå avsevärda
Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/14
Utseende
Den här sidan har inte korrekturlästs
12
Motioner i Första kammaren, Nr 149.