Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/158

134

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

mästare Solgren står i uppenbar strid mot träffade avtal och uppgörelser. Arbetarparten sökte i sina förklaringar använda sig av den taktiken att tala om annat, att på det mest befängda sätt blanda bort korten. Detta lyckades icke. I stället för att fortsätta ett fullkomligt gagnlöst orerande har nu experten fått säga sitt ord. Det säger sig självt, att han icke med sitt namn vill framträda inför offentligheten. Det är arbetsdomstolen, som i detta fall har utslagsrätten, ingen enskild person. Men själva saken är klar. \ - Förvisso skulle det verka välgörande, om arbetarpartens självsvåldsblockad fullföljdes inför domstol. Det finns ingen anledning att i en sådan situation tveka. Samhället mäste värja sig mot fackföreningsbyråkratiens övergrepp, och den enda utväg som står till buds är Sveriges rikes lag och vederbörande myndighet. Det bör än en gång klart sägas ifrån, att den organisera-de arbetarklassen som sådan icke får läggas till last för de av Eskilstuna-Kuriren påtalade övergreppen, liksom icke heller för alla de otaliga liknande historier, vilka aldrig komma till offentlighetens kännedom. Det är arbetarnas självrådiga tjänstemän, som bära ansvaret, en ny grupp av parasiter på det sunda näringslivet, vilka samhället, arbetare och arbetsgivare såväl som den stora allmänheten måste noga se upp med. Skulden ligger också till mycket stor del på den press, som utger sig för att vara arbetarnas speciella, men som på grund av okunnighet, kortsynthet och falskt frieri till sin läsekrets saknar kompetens att skilja mellan vad som är sant och rätt och vad som är osant och orätt. Något mer upprörande än den historia från ett bygge i närheten av Eskilstuna, vilken refereras på annan plats i dagens nummer, och vid vilket fadern nekades att ta hjälp av sina fyra vuxna, sedan flera år arbetslösa söner, kan näppeligen tänkas. -Sönerna skulle själva bo i huset, de ligga sina obemedlade föräldrar till last, de önska ingenting hellre än att få hjälpa till. Men inför utsikten att bli lysta i bann för all. sin framtid, att få schavottera i prickningsannonser, att bli berövade rätten till existens, ha de fallit till föga. Man frågar: kunna verkligen Sveriges arbetare, stadens arbetare, solidarisera sig med ett så uppröran-de tilltag av fackföreningsledningen som detta? Det är på tiden, att arbetarna själva taga avstånd från dylika metoder. Skörden av denna sådd kan annars bli fruktansvärd. i Ännu finns dock något i detta land, som heter Sveriges rikes lag. Visserligen söka hrr fackföreningsledare med metoder, som tävla med jesuiternas, att sätta samhällets rätt ur spel, men det skall icke lyckas. Den opinion, som sluter upp kring lag och rätt, kring den enskildes frihet till arbete och bröd, denna sunda opinion måste vara och är i tillväxt. Det går icke att söka negligera vad som här inträffat, Visserligen äro fallen icke stora i och för sig, men principen är livsviktig. Rätten får icke dikteras från Folkets hus, den dagen så skulle ske, vore det ute med "svenska folkets urgamla rätt". Fackföreningarna äro goda och nyttiga, så länge de hålla sig inom sin lojala verksamhetssfär. När de i okunnighet och grov tilltagsenhet uppträda som diktatorer för hela samhället, då är det varje sund medborgares plikt att bestämt reagera.