Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/179

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 155

vande efter enhetslön, utjämning av löneskalorna såväl inom som mellan de olika facken och industrierna. Härav ser man mycket litet. Det har blivit så att man utan hänsyn till solidaritet och jämlikhetskrav gått upp i en strävan efter att förskaffa sig högsta möjliga inkomst varvid de grupper, som på grund av olika förhållanden haft lättast att förskaffa sig fördelar gjort detta utan hänsyn till sina klasskamrater inom andra arbetsområden, vilka utlämnats att klara sig bäst de kunna. Solidariteten har icke räckt ut över det egna arbetsområdet, det egna yrket eller industrin. En egoistisk, icke en social anda har småningom präglat den fackliga rörelsens verksamhet, en anda som icke har mycket gemensamt med socialismen men däremot åtskilligt gemensamt med kapitalismen. Under efterkrigstiderna, som präglats av kapitalistisk kris och därmed sammanhängande omfattande arbetslöshet, har andan av egoism och bristande solidaritet ytterligare accentuerats och i vissa avseenden tagit sig synnerligen vidriga former. Hit hör exempelvis strävandet att monopolisera arbetstillfällena. Att för sig själv monopolisera arbetstillfällena innebär att från samma arbetstillfällen utestänga andra arbetare. Man rycker brödet ur munnen på de andra för att helt tillägna sig det för egen räkning. Det behöver icke närmare utvecklas för att var och en måste ha klart för sig, att monopolisering av arbetet ingenting har med socialism och solidaritet att skaffa, utan att den tvärtom är fientlig till bådadera. Monopolisering av arbetet är ett utslag av kapitalistisk indifvidualism. Saken förändras icke genom att denna monopoliseringsverksamhet bedrives kollektivt av en grupp eller genom en organisation. Vad man avser att åstadkomma, är att de kollektivt uppträdande individerna skola sko sig på de andras bekostnad. Att själv komma i besittning av så mycket som möjligt, det är vad man syftar till. Om de andra duka under av hunger och svält bekymrar man sig föga om. Å Landsorganisationen har på sina kongresser högtidligen tagit avstånd från monopolismen, men detta antimonopolistiska ståndpunktstagande inskränker sig närmast till ett politiskt paradnummer. Man måste ha en sådan paradresolution för att kunna hänvisa till, att huvudorganisationen ingenting har med inonopoliseringssträvandena att skaffa; och så överlämnar man åt förbunden och de lokalt arbetande fackföreningarna att - utan hinder bedriva sin monopoliseringsverksamhet. Den reformistiska fackföreningsrörelsens monopolism riktar sig i särskild grad mot de syndikalistiskt organiserade arbetarna. Otaliga äro de tillfällen då man sökt driva syndikalistiska arbetare från arbetsplatsen genom monopoliseringsblockader och i allt för stor utsträckning har denna politik lyckats. Har en arbetsplats förklarats i blockad, även om det skett i uppenbart monopoliseringssyfte, rygga arbetarna tillbaka för att bryta blockaden, hur orättfärdig, obefogad och fräck den än är. Man har ofta gått ända dithän i flathet för den monopolistiska plundringsverksamheten, att man lämnat arbetsplatserna och gjort sig själv brödlös för att låta reformisterna rycka in. Det är emellertid nu slut med denna självuppgivelsepolitik. En typisk monopoliseringsaffär är den, som de reformistiska organisationerna låtit komma sig till last i Tullinge och som för övrigt upprepade gånger påtalats i Arbetaren. Av här följande till Landsorganisationen ställda skrivelse framgår klart händelseförloppet i denna bedrövliga historia: -