Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
168
Motioner i Första kammaren, Nr 153.


ständigt utanförstående, saklöse tredje mannen, som blir utsatt för blockad på grund av mellanhavanden mellan en fackförening och en byggnadsföretagare. I vårt fall var det Stockholms stad, som blev denna tredje man. De fackföreningar, det i detta fall gäller, äro murarna och grovarbetarna. Jag har uti handlingarna i målet i rådhusrätten sett, att även timmermännen hade bevakat en fordran i denna konkurs, men deras fackförening har icke varit med om blockaden av för mig okänd anledning. Samtliga fackföreningars fordringar blevo emellertid underkända då de bevakades i konkursen, och det förefaller vara ett ganska gott bevis på, att de voro ogrundade. Annars hade de ju gått utmed förmånsrätt i konkursen. Den svenska lagen ger ju arbetare en mycket gynnsam ställning, då arbetslön för de sista sex månaderna före konkursen har bästa förmånsrätt enligt 17 kapitlet 4 paragrafen Handelsbalken. Men jag skall icke fördjupa mig i dessa förhållanden, ty jag anser det i själva verket icke betyder så mycket, om dessa fordringar voro grundade eller icke. Det är icke det väsentliga, utan det väsentliga är, att Stockholms stad såsom köpare av ett hus på exekutiv auktion rättsligen står alldeles utanför förhållandet mellan byggmästaren och arbetarna. Enligt svensk lag får en fastighet, som sålts exekutivt, icke besväras av några andra fordringar än dem, som äro upptagna i den s. k. borgenärsförteckningen, och detta tillämpas så strängt, att det finns prejudikat från högsta domstolen, att icke ens utskylder till kronan få mot en sådan köpare göras gällande. Det har till och med hänt, att fastigheten sålts exekutivt med förbehåll att ogulden skatt skulle betalas, men det fastslogs att köparen icke var skyldig att gälda denna skatt. Alltså, staten har icke rätt till sina utskylder. Men däremot kräver nu en fackförening att få på detta sätt taga ut en fordran, och man använder då tvångsmedel mot en ny ägare för att få ut en fordran, som han icke är skyldig att betala. Man sätter sig således över lagen, som är tillkommen för att skydda fastighetskrediten och därmed bostadsproduktionen och att tillgodose bostadsbehovet. Jag kommer alltså till samma sociala synpunkter här, som dem borgarrådet Sandberg framdrog. Innebörden av ett sådant förfarande är i själva verket den, att man vid sidan av lagliga fordringar, som få göras gällande vid exekutiv auktion, stoppar in en helt annan fordran, som lagen aldrig har erkänt och som alltså icke kan lagligen göras gällande mot den nye ägaren. Detta är icke precis något egenmäktigt förfarande, ty egenmäktigt förfarande innebär, att man tager sig själv rätt, men här har man ingen rätt. Det finnes i själva verket ett annat namn på detta förfarande i svenska lagspråket. Om man söker tvinga en annan till att betala något, som han icke är lagligen skyldig att betala, så kallas det utpressning. Jag håller med borgarrådet om, att saken i själva verket är ganska upprörande. Tyvärr är vår strafflag så gammal och omodern, att man icke kan komma åt den sortens förfaranden, men regeringen har satt i gång en utredning om modernisering av bestämmelserna om utpressning, och när den utredningen blir färdig och resulterar i lagstiftning, tror jag att vi nog kunna hoppas att denna sorts tilltag icke längre komma att upprepas. Jag går ut ifrån - och det är med glädje jag konstaterar att jag i detta fall har fullt medhåll av borgarrådet Sandberg - att den taktik, som här påtalas, på det bestämdaste ogillats av det stora flertalet arbetare och fackföreningsfolk här i landet. Det är min bestämda tro att så är fallet, och j-ag- är övertygad om att också här i stadsfullmäktige finnes en stark maJoritet, som bestämt underkänner berättigandet av sådana stridsmetoder.