Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/206

182

Jfotioner i Första ka-m.ma1en, Nr 153.

Bil- 50. Nya llagligl Allehanda den 14 januari 1934. V àänsynsnma byggelsnem 25 a ss kr-. pr dag., De fackliga cmspråken belysta i ett par rättegångar. Ifackföre-ningarozrz ti-Zlgodoräk-na sig procentuella andelar arv ackordsöverskotten. V l en cirkuläruppsats i de socialdemokratiska tidningarna har betonats, att borgerliga pressen saknar skäl att fortsätta med sin "hänsynslösa agitation" angående de höga lönerna inom byggnadsbranschen. Det existerar tydligtvis på fackförenigshåll olika meningar om vad som är skäligt i fråga om byggnadsarbetarelöner, liksom ock angående förhållandet mellan hänsynslösheten i agitationen å ena sidan och hänsynsfullheten i de byggnadsfackliga aktionerna å andra sidan. . , Timlönen inom byggnadsfacket för grovarbetarna i Stockholm har under senaste avtalsperiod varit 1: 60. Men detta hindrar icke, att lönerna i praktiken utkrävas med det dubbla, ja det tredubbla. Detta påstående kan verifieras med uppgifter, som hämtats från två nu pågående blockadmål, det ena inför Södertörns häradsrätt och det andra handlagt och dömt vid Stockholms rådhusrätt, sedermera överklagat i hovrätten, där nu avgörande väntar. Det rör sig i båda fallen om mindre byggen,där vederbör. husbyggare överenskommit med de anställda arbetarna om arbetenas bedrivande mot timlön; i Södertörnsmålet en timlön av 1: 60 och i Stockholmsmålet (röran- de bygge i Enskede) år 2 kr. pr timme. Dessa timlöner hade hållits till en tid. Men så helt plötsligt hade fackföreningarnas ombudsmän uppenbarat sig och dekreterat: Avlöningen skall betalas enligt ackordsberäkning. Och vad som med en sådan beräkning fordras av fackföreningarna, uppgår enligt protokollen från rättegångarna pr arbetstimme till kr. 3: 08 för husbyggaren i Södertörnsmålet och kr. 4: 75 för husbyggaren i Enskedemålet: Alltså i förra fallet en arbetslön pr 8-timmarsdag av 24: 64 och i senare fallet 38 kr. Det framhållas av fackföreningsparterna i de båda målen, att de beräknat denna lön enligt senast gällande kollektivavtal mellan Byggnadsindustriförbundet och fackföreningarna. Husbyggarna hade, som sagt, träffat avtal med sina arbetare på basis av den i samma kollektivavtal bestämda timlönen (i Enskedefallet 40 öre därutöver). Men detta godkände ej fackföreningen. För att pressa ut enligt fackföreningens beräkningsgrunder fordrade dubbla upp till flerdubbla belopp slogos husbyggarna i blockad. Av utredningar i dessa mål får man klara fackföreningsbesked på vad som i praktiken menas med hänsynsfull facklig lönepolitik. Det framgår också av dessa mål, att fackföreningarna i byggnadsbranschen icke respektera fria överenskommelser på grundval av kollektivavtalets timlön. Sådana husbyggare i mera anspråkslösa förhållanden, som till byggnadsarbetarna av fackföreningarna åläggas att utbetala löner, som flerdubbelt överstiga, vad de själva komma upp till, hava näppeligen anledning att rosa detta fackliga gynnande av vissa arbetaregrupper på andra ekonomiskt sämre ställda gruppers bekostnad. Och att systemet motverkar byggnadsföretagarskap och sålunda inskränker arbetstillfällen, ligger i öppen dag. Det bör tilläggas, att arbetarna icke få behålla de stora överskotten ogra