Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner i Första kammaren, Nr 156. 11


batterna i riksdagen i samband med högerpartiets motioner om straffbeläggande av förberedelse till högförräderibrott m. m. den 12 mars 1932 framförda skälet, att lagstiftningsåtgärder av denna art ej vore av nöden, enär kommunisterna endast utgjordes av en liten sekt bland väljarna. Under denna riksdagsdebatt erinrades även om, att rikets ansvariga myndigheter (Socialdepartementet i en P. M. rörande reserv- och statspolisen, överståthållareämbetet) fäst uppmärksamheten på meningsriktningar, som öppet sade sig arbeta för att på våldets väg omstörta samhället. Från socialdemokratiskt och borgerligt vänsterhåll var man emellertid ovillig att "kri- minalisera misshagliga politiska åskådningar". En liberal talare ansåg det dock ej försvarligt att låta en till öppet landsförräderi syftande propaganda ostört fortgå. Denna synpunkt hade tidigare med kraft understrukits av högerpartiets talesmän. Det framhölls, att talet om "att icke skapa martyrer" var grundfalskt. Det gällde att på laglig väg bereda möjlighet att hålla efter ledare för en agitation, som ej i vårt samhälle bör vara tillåten. Begäran om skrivelse från riksdagen med krav på utredning av spörsmålet avslogs emellertid av bägge kamrarna. Vid denna riksdag förekom också en debatt (24 april) angående den kommunistiska propagandan i folkskolorna, föranledd av en interpellation (F. K. nr 6) i ämnet. Härvid blottades en verksamhet av den natur, som vi ovan haft anledning att i dess stora drag exemplifiera. Dåvarande ecklesiastikminister Stadener ansåg dock att gällande lag på området gav tillräcklig möjlighet att gripa in mot de påtagliga missförhållandena. Från socialdemokratiskt håll hävdades den passiva ståndpunkten, att en lärare ej borde avsättas på grund av sina-åsikter i politiska eller religiösa ting, ett utslag av liberalismens låt det gå som det vill-mentalitet, vilken vi i innevarande stund finna lika oförklarlig som oförsvarlig. Som ett sammanfattande omdöme beträffande det sinnelag som av motståndarna till en preventiv lagstiftning på de berörda områdena vid detta tillfälle redovisades, må återigen framhållas, att den synes oss uppburen av en, i vårt tycke, missriktad individualism, som hellre ser staten gå under än den ålågger den enskilde band och tygel, även om allt förnuft samtidigt säger, att det frihetens system, man anser sig förpliktigad hävda, allvarligt äventyras. En i viss mån ny inställning till hela detta problem gjorde sig emellertid snart gällande även från dessa kretsar, närmast föranledd av den åskådningsundervisning, som händelser i oss omgivande länder erbjöd. Att denna dock kom rätt hastigt uppå framgår av att ännu i mitten av mars 1933 en debatt i andra kammaren ägde rum med anledning av från vårt parti begärda åtgärder mot gudlöshetspropagandan och varvid åter av vårt parti påpekades den roll, som härvidlag den kommunistiska propagandan spelade. "Att barnen skyddas för otillbörlig, förgiftande, hatfull propaganda är uppenbarligen från alla rimliga synpunkter påkallatf->, ett yttrande av