Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
12
Motioner i Första kammaren, Nr 156.


rektor Manfred Björkqvist, Sigtuna, utgjorde rättesnöret för dem, som åsyftade "åtgärder i allmänhet", om också icke direkt lagstiftning, mot de påtalade företeelserna. Kammarens beslut blev dock vid denna tidpunkt avslag. Tiden var ännu icke mogen men syntes snart gå mot sin fullbordan. I samband med de ovan omnämnda oroligheterna i Göteborg framställdes från högerhåll till cxcellensen Hansson en interpellation, vilken föranledde debatt (24 mars 1933). Under denna hävdade likväl återigen exc. Hansson jämte representanter för Kilbomsriktningen, att en ny lagstiftning i syfte att med straff åtkomma de ansvariga ledarna för upploppen ej vore av nöden. Av vårt partis talesmän hävdades däremot med skärpa, att en lucka i lagen förelåg och att det vore en skandal, att uppviglare i press eller på tribun finge tillåta sig, snart sagt, allt. Det vore även värt att beakta, att en demokrati, som ej visade vilja att hävda sig själv, löpte fara för sitt bestånd. Hr Hamrin framhöll vikten av, att regeringen satte makt och handling bakom sin förklarade vilja att medverka till hävdandet av lag och ordning och betonade att "folkfriheten sättes i fara just genom att man icke vidtar tillräckliga åtgärder emot sådana företeelser, som vi sett i vårt land under de sista åren . - . Jag kallar det icke undantagslagstiftning, om man skärper lagarna emot brottslingar . - ." Socialdemokraterna vilja visserligen ej veta av militär vid arbetskonflikter, och denna synpunkt kan man förstå men samtidigt vägra de också anslag till en utökad polismakt. En dylik position är ohållbar, om man menar allvar med sitt tal att vilja hävda ordningen. Hr Hamrin sekunderades av riksdagsman l. Österström, vilken i ett senare uttalande för Stockholms-Tidningen skrev: "Det bör handlas kallblodigt men beslutsamt från samhällets sida och bör göras klart, att leken med brännbara ämnen är en farlig lek, som ej kan tolereras." l Svenska Morgonbladet förklarades, "att en skärpt och i olika avseenden mer effektiv lagstiftning mot den bolsjevikiska våldspropagandan är absolut nödvändig". Under denna debatt betonades likaledes av landsorganisationens ordförande, hr Edv. Johanson, att skulden för uppträdena i Göteborg åvilade Sillénkommuni-sterna, vilka där närmast varit i aktion, och av tvenne andra socialdemokratiska talare, hrr Törnkvist i Karlskrona och Lövgren i Nyborg, förklarade den förre, att "vi alla äro betjänta utav, att ingen utav oss - varken ledare eller ledda - skola låta oss behärskas av någon tvekan. när det gäller att rensa upp i den dy, som håller på att svämma över oss" under det den senare stämplade Sillénkommunisternas propaganda som rena uppmaningen till våldsdåd. Debatten fick dock denna gång utgöra svar på frågan. , l den socialdemokratiska pressen hördes likväl nya toner. Ny Tid skrev (27 mars 1933): "Endast vetskapen om riskerna kan avhålla dem (kommu- nisterna) från att begå nya våldsdåd, nya dumheter och nya för arbetarrörelsen fördärvbringande attentat. Sådant är läget" Det är påfallande, att socialdemokraternas harm över kommunisternas bravader ofta hämtar sin