Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner i Första kammaren, Nr 156. 15


speciell lagstiftning borde föregripa den utredning bl. a. beträffande högförräderibrotten, som då handhades av professor Thyrén, synes med dennes död ej längre bärkraftigt. I justitiedepartementet har f. ö. nyligen meddelats, att slutförandet av de av prof. Thyrén påbörjade utredningarna nu komme att skjutas på framtiden. Då vi nu därför taga steget fullt ut och helt kräva förbud för sådana organisationer, vilket namn de än må bära, vilkas öppet uppgivna syfte är att med våld söka omstörta vårt samhällsskick, tro vi oss tala på den "överväldigande folkmajoritets" vägnar, som hr Sandberg under fjolårets debatt erinrade om och som vill ett "slut på uppviglingsförsök och våldstendenser". Då vi så göra veta vi oss även ha uttalat en rekommendation för de försiktighetsåtgärder, som hos andra folk befunnits nödvändiga och vilka där bevisat sitt berättigande och sin nytta för de syften, vi avse. Vi instämma i de synpunkter, som av hr Lundstedt framfördes i fjol. "Vi kunna icke i fortsättningen tolerera en agitation, som redan fångat tusenden" och som går ut på att sälja vårt land till en främmande stat med från vår väsensskild anda, sak samma om denna är belägen öster eller söder om våra farvatten. Vi vilja nu som förut vara oss själva som svenskar i ett fritt land. Det är vår tro, att om ej kraftiga åtgärder av den natur, vi i dag förorda, vidtagas, löper samhället fara att utsättas för de största olyckor. Det gäller - som hr Törnkvist i Karlskrona med skärpa hävdat - att "rensa upp i den dy, som håller på att svämma över oss", det gäller - som från högerns sida och som av hrr P. A. Hansson, Hamrin, Lundstedt i Uppsala och Lövgren i Nyborg vid olika tillfällen framhållits - att värna demokratien, att - som prof. Lundstedt också yttrade - inskränka friheten, på det att friheten må få fortleva, det gäller att förverkliga - som hr Sandberg förklarat - "en överväldigande folkmajoritets" krav. Det gives i detta sammanhang likaså anledning erinra om, att på sistone även andra politiska riktningar framträtt, vilka - visserligen utan att i sina programmatiska formuleringar uttala sig i denna riktning - med fördomsfria metoder, vari även våldstanken spelar en roll, bedriva en uppviglande agitation, nämligen de olika nationalsocialistiska rörelserna. Den nationalsocialistiska partidiktaturens väsen torde i grund och botten stå lika främmande för det svenska folkets önskningar som den proletära diktaturen. Därutöver kan gentemot de läror, som av dessa politiska meningsriktningar föras till torgs, allvarliga betänkligheter anföras. Deras uppfattning om rättens relativitet och skyldigheten att endast hävda den i den mån detta befordrar de egna intressena ställer dem i detta avseende vid kommunisternas sida. Att de understundom även ansluta sig till kravet på att låta de sociala motsättningarna bli avgjorda med våld, framgår bl. a. av en i samband med kommunistkravallerna i Göteborg i mans 1933 i Den svenska nationalsocialisten (nr 6, 1933) skriven artikel, där det heter: "När lagen skyddar strejkbrytare är det givet att sjömännen själva måste träda i direkt förbindelse med dem för att övertyga dem om