Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
2
Motioner 1 Första kammaren, Nr 159.


att en person begått och straffats för ett visst brott, därest detta verkligen varit fallet. 4 Då man därefter har att undersöka, om utspridande av rykte av sistnämnda slag jämlikt annat stadgande i 16 kapitlet kan medföra straffansvar, ställes man inför ett av rättsdoktrin och praxis föga belyst spörsmål. Det kan till en början påpekas, att ett par av lagberedningens ledamöter vid behandlingen av ärekränkningskapitlet önskade tillfoga en paragraf av följande lydelse: "Tillvitar man någon i oträngt mål eller i skymflig avsikt brott, där man redan straff undergått, vare strafi som i 10 (nuvarande 9) och 11 paragraf säges." Detta förslag föll emellertid sedan invändningar gjorts av högsta domstolen. Man saknar sålunda för närvarande en lagbestämmelse, som uttryckligen bestraffar en handling av beskaffenhet, varom nu är fråga. Huruvida det oaktat nu gällande stadganden om injurier kunna givas den tolkning, att sådan handling skall drabbas av straff är ett spörsmål, vartill doktrinen icke intagit enhällig ställning. Hammarskjöld anför i sin kommentar över 16 kapitlet strafflagen, sedan han omtalat, att det förenämnda av några av lagberedningens ledamöter väckta förslaget ej blivit lag: "Detta behöver nu inte bevisa, att ej möjligen vad den föreslagna paragrafen skolat stadga, kan vara innefattat i 9 och 11 paragraferna av 16 kapitlet. Men då dylik gärning vore förtalsbrott, om beskyllningen vore osann, men den tilltalade genom framteende av en laga dom fredar sig från förtalsanklagelsen, kan man ej emot lagens tystnad tänka sig, att gärningen skulle, därigenom att den är sann, bliva ett annat brott, detta så mycket mindre som 13 § av 16 kap. tydligen förutsätter att genom företeende av laga dom den tilltalade fredar sig för anklagelsen." ("Om falsk angivelse", sid. 142.) l motsats härtill anför Thyrén i sin kommentar till 16 kap. strafflagen, att det "torde dock rätteligen böra anses, att det sätt, varpå en beskyllning framställts, kan såsom injuriöst leda till straffbarhet enligt 9 eller 11 §, även om 7 på grund av sanningsbevisets prestation icke kan användas (sid. 72.) Någon säker ledning av rättspraxis äger man icke för bedömandet av denna fråga. - Det måste anses otillfredsställande, att icke uttryckliga lagbestämmelser finnas, som bestraffa utspridandet av rykte om brott, som sonats genom utståndet straff, därest utspridandet icke är berättigat av skäl, som få anses väga tyngre än den enskilde individens intresse av rättsskydd å ifrågavarande område. Det måste framför allt innebära en stor inkonsekvens, att lagen å ena sidan efter viss tid låter genom preskription såväl ansvarighet för brott som skyldighet att avtjäna ådömt straff bortfalla, medan å andra sidan angrepp å persons ära i form av publicering av sedan länge sonade brott ostraffat kan fortgå huru länge som helst. Den omständigheten att en person begått ett brott och straffats därför av samhället bör icke få medföra vare sig att publicering av hans brott få ske i skymflig avsikt eller att dylik publicering - oavsett avsikten därmed - bör tillåtas sedan en längre tid förflutit från det brottet sonats genom straffets avtjänande. Den tid, efter vilken ett utspri