Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/376

8

Motioner i Första kammaren, Nr 196.

I ovanstående uppgifter från senare år ha ej medtagits förskingringar av belopp under 10,000 kronor. I så fall skulle summorna säkerligen väsentligt ökas. - Uppenbart är att det bristfälliga räkenskapsväsendet i våra landskommuner årligen förorsakar det allmänna stora förluster. Man kan ej skylla alla de begångna brotten på den bristfälliga bokföringen, men den torde säkert ej heller vara utan all skuld därtill. Tyvärr är det ej nog med de förluster, som uppstå i penningmedel. Man måste också räkna det stora ansvar, som stat och kommun ådraga sig genom att inte minska möjligheterna för de kommunala förtroendemännen att genom bristande noggrannhet förorsaka förluster samt sig och anhöriga lidanden, som ofta äro svåra att bära. De förluster, som emellertid uppstå på grund av oegentligheterna, torde, oavsett om de kunna synas anmärkningsvärt stora eller ej, vara små i förhållande till dem, som faktiskt uppstå genom den bristande effektiviteten i kommunalförvaltningen genom det underhaltiga bokförings- och räkenskapsväsendet. Antalet kommunalförvaltningar överstiger i vårt land 5,000-talet, och det behövs ej stora fel för att sammanlagda förlusterna skola komma att röra sig om stora belopp. En del av de vanligaste bristfälligheterna inom den kommunala förvaltningens räkenskapsväsen synes böra framhållas: Budgeten: Uppställningen är skiftande i olika kommuner, oenhetlig och osystematisk samt oöverskådlig och otydlig i olika delar. Ibland beslutas. skatteprocenten utan ledning av budgeten, varefter anslagen ökas eller minskas utan hänsyn till de föregående årens finansiella resultat. Kommunala restantier upptagas på sina håll som ingående behållning, vilket föranleder alltför låga utdebiteringar med åtföljande skuldsättning. - När detta upptäckes blir resultatet en onormal skattestegring. Anslag lämnas ibland utan hänsyn till om vederbörande äger rätt därtill eller ej - detta gäller främst municipalsamhällena. Räkenskaper: Vanligen föras endast kassaräkenskaper. Huvudbok och inventariebok saknas ibland. Redovisningen av tillgångar och skulder sker icke alltid tiilräckligt överskådligt. Revisionsberättelsen är ofta alltför kortfattad och ger det beslutande organet ingen upplysning om förvaltningsresultatet. Revisorerna äro ej heller alltid tillräckligt kvalificerade. Det är sant att förhållandena i här berörda avseenden under senare år förbättrats, och i många kommuner är såväl bokföring som revision ordnad på ett tillfredsställande sätt. Men dessa förbättringar ha icke varit av erforderligt genomgripande art och gendriva på intet sätt påståendet, att det alltjämt är långt ifrån väl ställt på området. Man måste ju också finna det fullt naturligt, att den decen-tralisation och det förtroendemannasystem inom det kommunala räkenskapsväsendet, som möjligen kunde anses tillfyllest för några decennier sedan, icke kan ha samma förutsättningar att fungera tillfredsställande, sedan den kommunala förvaltningsapparaten svällt ut till det omfång, som den i närvarande stund har. En reformering i ett eller annat avseende synes oundgängligen nödvändig. Vid losningen av denna fråga kunna flera olika vägar väljas antingen var