Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner i Första kammaren, Nr 153. 15


nekas härmed ingalunda. Yttermera må framhållas som en fördel med den antydda konstruktionen av blockadens straffbarhet, att envar som medverkat såsom principiell gärningsman till de strafibara förfarandena direkt hemfaller under lagens straffbud, medan enligt professor Bergendals förslag straiilagens regler om anstiftan och komplett i många fall måste tillämpas på den straiirättsliga situationen, för att de egentliga upphovsmännen skola kunna drabbas av lagens repression. Vid sidan av vissa former av blockad torde särskilt böra straffbeläggas lämnande av vilseledande uppgifter av den, som uppmanar till deltagande i blockad, vare sig denna är lovlig eller ej. Erfarenheten lär, att blockader, som verkställas med hjälp av vrängda meddelanden om konflikter och dess orsaker, ofta verka upphetsande på meningsmotsättningarna mellan olika grupper av medborgare och sålunda åstadkomma svåra störningar i samhällslivet. Rättsmedvetandet kräver, att intressekampen inom samhället föres med blanka vapen likaväl som med tillbörlig humanitet. Vad angår förenings eller annan sammanslutnings ansvar för blockadåtgärd, som företagits av medlem av föreningen eller av annan förening, torde följande böra bemärkas. Förening såväl som annan densamma överordnad eller därtill ansluten förening eller annan sammanslutning bör vara pliktig att förhindra att medlem anordnar eller vidmakthåller blockad utan att föreningen i laga form beslutat därom. Om förening anordnat olovlig blockad, bör föreningen överordnad och därtill ansluten förening eller annan sammanslutning vara pliktig att söka få blockaden hävd. Asidosättande härav* bör medföra skadeståndsskyldighet. Bevisbördan för att förening eller annan sammanslutning gjort vad på densamma skäligen ankommer i nämnda hänsende bör ligga på föreningen eller sammanslutningen. Lägges bevisskyldigheten för det motsatta rent negativa förhållandet på den med blockad angripne, lärer skadeståndsplikten ofta bli illusorisk. I fråga om rättsskipningen i blockadmål framhåller professor Bergendal i sin utredning (sid. 159 f.), att inrättandet av en specialdomstol för hithörande mål utan tvivel skulle erbjuda beaktansvärda fördelar. "Däri- genom att i domstolen är företrädd en speciell sakkunskap", yttrar den sakkunnige, "och genom att alla ämnet berörande rättegångar koncentreras till densamma, skulle vinnas, att fasta grundsatser ganska snabbt kunde antagas bliva utbildade för bedömandet av spörsmål, vilkas lösning ej redan i lagen blivit fixerad. Genom en. sådan på sakkunskap grundad enhetlighet skulle domstolens avgörande få lättare att erhålla en moralisk auktoritet i jämförelse med spridda avgöranden av än en och än en annan bland de allmänna domstolarna, vilkas domslut måhända skulle ganska ofta komma att ändras under prövningen i högre instanser. Ett snabbt förfarande, vilket på förevarande område framstår såsom ihög grad önskvärt, skulle lättare kunna organiseras vid en sådan domstol än vid de