Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/404

10

llfotioner i Första kamrnaren, Nr 207.

Vidare har lossningsarbete m. m. förekommit, som berett extra sysselsättning åt hamn- och transportarbetare. Det torde med visshet kunna förutsättas, att minst 300,000 kronor kommit Norrbottens arbetare och affärsmän till godo genom den utsträckta malmske pningen, vartill komma statens inkomster av fyr- och båkavgifter m. m. šörlängd sjöfart betyder icke blott ökad malmskeppning utan även lättnader på andra områden. Exporten av trävaror och trämassa få större möjligheter, införseln till länet av födoämnen och andra varor underlättas, sysslolösa hamn- och transportarbetare vinna sysselsättning, köpkraften ökar och därigenom handel och företagsamhet, och utgör för de av skatter dignande kommunerna en stor lättnad i dess understödsverksamhet. Genom effektivt arbete av statsisbrytarefartygen bör sjöfarten på våren kunna öppnas i medeltal fjorton dagar tidigare än vanligt, varför den med nu befintliga resurser bör kunna förlängas med minst två månader årligen, vilket har en oerhörd betydelse för länets hushållning. - För att den svenska malmbanan, statens järnvägars anläggningar å Svartön och Luleå. hamn effektivare skola kunna utnyttjas, erfordras att en större malmkvantitet nedforslas och utskeppas över Luleå, än vad hittills varit fallet. Andra förhållanden med avseende å skeppningsmöjligheterna råda nu än då malmbanan till Narvik byggdes. Numera kan sjöfarten utan ökade risker pågå under minst åtta månader av året. Infartsleden har fördjupats från 7.1 till 8.1 meter, och möjligheter till ytterligare fördjupningar förefinnas. Varje ton järnmalm, som skeppas över Luleå, betyder ökade försörjningsmöjligheter för Norrbottens arbetare, ökade livsbetingelser för handel och industri samt större inkomster för staten iform av avgälder och skatter, vilket allt statsmakterna i dessa ekonomiskt brydsamma tider böra särskilt beakta. Statens isbrytarfartyg "Ymer" har nyligen vid assistans av fartyg till hamnen varit utsatt för en grundstötning, vilken lätt kunnat få högst allvarliga följder. Detta får emellertid icke på något sätt tolkas så, som skulle navigeringsförhållandena ifarlederna utgöra hinder för utsträckt sjöfart. Ytterligt sällan har hänt, att något av de tusentals fartyg, som med större djupgående än "Ymer" ankommit till och avgått från hamnen, ofta under svåra både väderleks- och isförhållanden, råkat ut för någon malör, varför denna händelse icke får tillmätas betydelse vid vintersjöfartsfrågans bedömande. Efter den erfarenhet, som fartygsbefälhavare, hamnmyndigheter m. fi. vunnit med avseende å statens isbrytarefartygs assistans av sjöfarten på övre Norrland, måste klart sägas ifrån, att det utomordentliga materiel, som dessa fartyg erbjuda, skulle kunna användas på sätt, som bättre motsvarade förväntningarna. Redan vid den förste statsisbrytarens tillkomst höjdes röster för att fartyget skulle läggas under civil myndighets tillsyn och förvaltning. Erfarenheterna hava visat att, ehuruväl det värdefulla arbete, som marinmyndigheterna och isbrytarebefälet nedlagt vid isbrytaretjänstens organiserande högt uppskattats, sjöfarten dock skulle hava varit bättre betjänt av att befälet å dessa fartyg legat i händerna på män, som helt ägnat sig handelssjöfarten, och -som icke blott lärt känna Sveriges kuster utan även forvarvat grundlig, praktisk utbildning i isbrytarebefälhavares krävande och ansvarsfulla -yrke. Sattes som befälhavare personer med dessa kvalifikationer, då forst skulle fartygen komma till sin fulla rätt och bliva till den nytta och sakerhet för vintertrafiken, som statsmakterna avsett och som sjöfartens män förväntat. Statsmakterna böra icke vara njugga med anslag till fartygens drift. Dessa medel aro väl använda pengar, som säkerligen lämna god avkastning.