som vill bygga ett hus åt sig, att anlita sina egna arbetslösa söner för
att få kåken i ordning. Försöker han det, vips har han blockadhotet
svävande över sitt huvud. Eller tänk på den där olycklige muraren i Bällsta,
som sysslade med gipsröring till sitt eget bygge och blev lyst i bann av
grovarbetarnas fackförening, som säger sig ha monopol på all gipsröring.
Slika händelser voro betydelselösa, de voro allenast kuriösa, om de
uppträdde enbart sporadiskt. Men de äro uttryck för ett system och det är
detta som är betänkligt och ohållbart.
Det går igen i en mängd skiftande skepnader och på en mängd områden.
Det gemensamma i denna regims alla yttringar är detta att skaffa de
organiserade klickarna extrema förmåner på andras och samhällets
bekostnad - sak samma på vilka vägar.
Vill Social-Demokraten och vill hr Per Albin Hansson utföra en
föredömlig gärning till den svenska demokratiens värn och skydd, borde de
sätta in sitt inflytande just på denna punkt. Den är viktigare än herrarna
i den socialistiska rörelsens ledning för närvarande synas föreställa sig.
Den är till och med viktigare än att larma mot Hitlerismen och det
frasrika följe, som här i Sverige i kritiklös eldfängdhet givit den sin tro och
loven. Men, förstås, den är otrevligare att röra vid.
40
Svenska Morgonbladet den 5 september 1933. . Demokratiens flathet. Skall själfvsfvåldet få regera landet? Demokratien seglar i motvind för närvarande. Många människor även i vårt land räkna med den som en antikverad styrelseform eller i varje fall som en bristfull och otymplig form. Kritiken mot demokratiens svaga sidor har skärpts. I en sådan situation vore det naturligt, om demokratiens vänner sökte strama upp sig, visade sig på styva linan, visade prov på rådighet och handlingskraft, och det i högre grad än tillförne. Raka motsatsen är fallet. Vad man ser för sina ögon verkar som en uppvisning av demokratiens oarter, som en exemplifiering av dess otymplighet, dess klumpiga långsamhet, -dess oändliga talförhet, medan tiden går och ögonblicket att handla försittes. Det mest drastiska exemplet är byggnadskonflikten. Det är tragikomiskt att se herrar regeringsledamöters maktlösa vrede inför de strejkandes halsstarrighet. Hr Per Albin Hansson är så sur han törs, och hr Möller grinar så illa han vågar. "Hundra miljoner av beviljade statsmedel äro infrusna, så länge strejken pågår", klagar reg61il18S- organet. Men landsorganisationen är slätare, och arbetarpressen i stort sett är slät. Man håller konferenser, man pratar och diskuterar i det oändliga, men ingenting blir gjort. Månad efter månad går, och ingenting göres. Alla se det tokiga i att en liten desperat arbetargrupp topprider ett helt samhälle och lamslår ett helt lands arbetslöshetspolitik, man skär tänderna, men det är också allt. Man kommer inte längre. Byggnads- arbetarna spekulera i att dra åt sig en så stor del som möjligt av de infrusna hun-dra miljoner, som staten vinkar med. Ju högre löner de kunna
