Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/46

22

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

mer nazistbetonade än deras föregångare. Det är en beklaglig företeelse, denna högerungdomens brist på hållning och balans. - . Icke desto mindre har man svårt att finna det hysteri befogat, som den socialdemokratiska pressen inför underrättelsen härom givit fritt utlopp åt. Man skriar och hojtar, som om redan gamla Sverige vore-på väg att övergå till en fascistisk regim. I själva verket-är detta att tillagga Nationella ungdomsförbundet en betydelse som 1 intet avseende motsvarar verkligheten. De där gossarnas demagogiska fasoner kunna- nog fo-rtjana att kritiskt synas i sömmarna. Men icke förmå de mycket 1 praktisk politik, knappast ens heller i propagandaavseende. -Den svenska demokratiens bestånd är i intet avseende hotat. Här i Sverige äro vi så pass lugna av oss, att vi utan att råka i eld och lågor kunna åse- en sådan foreteelse som den tyska Hitlerismen eller den italienska Mussolinismen. Den- ojämförligt övervägande delen av befolkningen ser på dylika rörelser 1 svårt hemsökta, av otaliga paroxysmer skakade länder med kylig och häpen skepticism. Faran av att vi skola få ett Hitlervälde på svensk mark är därför minimal, ja, till synes alldeles obefintlig. Demokratien är i Sverige en makt, som inga tillfälliga kastvindar i utlandet förmå sätta ur spelet. Under en förutsättning dock. Nämligen den, att demokratien, ej minst den nu i så hög grad maktägande socialdemokratien, förmår att ärligt och samvetsgrant öva självtukt inom egna led. Det är uppenbart, att här är den ömma punkten. Men fåfängt spanar man efter tecken till en sådan allmän, allvarlig och djupgående självprövning och självbesinning inom den mäktiga svenska socialdemokratien. Väl kan en och annan minister, en och annan tidning någon gång uttala ett frimodigt ord gent emot ett frappant fackföreningsövergrepp eller en desperat grupps samhällsskadliga strejkpolitik. I sitt senaste politiska anförande vitsordade statsministern, att det vore önskligt, att demokratien vore på sin vakt mot urartningstendenserna. Men det sker i regel bara en passant. Det sker i så vaga och lama ordalag, att man mest känner sig böjd att tro, att vederbörande egentligen i grund och botten anse allt i det stora hela väl beställt. Det är här ett uppvaknande måste ske, om allt skall gå väl. Icke allt som kallas för fackföreningsterror är det, men allt som verkligen är fackföreningsterror måste bort. Svensk folkmening låter ej länge till huttla med sig på den punkten. Det är -det nya i tidens psyke. Allt för länge ha svenskarna låtit kujonera sig av allsköns ogenerade, med påvelater uppträdande tvångsmän, som med stöd av en fackförening diktatoriskt övat förtryck gent emot andra medborgare. Dessa talrika egenmäktiga okynnesblockader, dessa förbud för oförvitliga medborgare att köpa och handla var de vilja, dessa förbud för oorganiserat folk att arbeta där arbete finns och på de villkor man själv anser rimliga, dessa långtgående och djupt inhumanitära trakasserier, dessa vidriga hämndorgier gent emot sådana, som någon gång brutit mot fackföreningarnas heliga lag - långt heligare än Sveriges rikes lag - dessa ständiga, förhatliga ingrepp i den personliga friheten ha svenskarna, beskedliga som de äro, sedan länge funnit sig 1 utan att mucka. Man har i otaliga fall helt sonika böjt sig for dessa övergreppstendenser såsom vore de fullständigt oundvikliga. Fackföreningsrörelsens makt har ansetts så stor att man ej funnit -det lönt att protestera.. Man har tigit och lidit. Nu har ett omslag börjat. Man har borjat undra, om inte tiden är inne för en resning mot övergreppen. Oblygheten från den andra partens sida har ju ock blivit allt större. Nu tycks det inte längre vara tillåtet överallt i Sveriges rike för en far,