Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/539

Motioner i Första kammaren, Nr 247. 15

Nr 247. Av herr Björck, Wilhelm, m. fl., om ändring i lagen om skyddskoppympning rn. m. I anledning av väckta motioner hemställde 1930 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken mån utan äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt 2 § och 3 § a) och b) må kunna medgivas i större utsträckning än för närvarande är fallet. Sagda utredning har sedermera verkställts genom sakkunniga, tillkallade inom socialdepartementet. Betänkandet förelåg redan 1932. Förslaget, som knappast i det hela kan sägas innebära den lättnad i vaccinationstvånget, som man ganska allmänt torde ha väntat efter frågans riksdagsbehandling och som med hänsyn till nutida hygieniska förhållanden bör få anses försvarlig, har från sakkunnigaste håll, karolinska institutets lärarkollegium, mötts av en kritik, som utmynnat i ett instämmande i kravet på en fullständig utredning rörande revision av hittillsvarande lagstiftning med syfte att lätta på eller rentav avskaffa tvånget. Något förslag på grundval av sagda utredning har emellertid icke hittills av Kungl. Maj:t förelagts riksdagen. Under sådana omständigheter synes anledning föreligga för riksdagen att ånyo taga saken i övervägande. Med hänsyn till vaccinationens värde som skyddsmedel mot en förödande farsot, torde man, på sätt andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 39 vid 1930 års riksdag, icke kunna helt och hållet undvara bestämmelser om obligatorisk vaccinering. Det allmännas intresse torde kräva, att personer i yrken, som äro särskilt utsatta för smittofara, såsom läkare, sjukhuspersonal och sjömän, underkastas obligatorisk vaccination. Likaledes lär det få anses uppenbart, att i vissa situationer en allmän vaccinationsplikt kan bliva ofrånkomlig. Ä andra sidan har erfarenheten såväl från vårt land som från åtskilliga andra länder givit bestämt stöd för den uppfattningen, att det icke är nödvändigt för att smittkoppsepidemier skola förhindras vinna insteg i ett land, att samtliga dess invånare ständigt genom vaccination hållas immuna mot smittämnet. I vårt grannland Norge består sålunda i realiteten ingen tvångsvaccination, och i England, där man dock på grund av den livliga kommunikationen med länder, vilkas befolkning lever under bristfälliga hygieniska betingelser, skulle kunnat vänta en rigorös lagstiftning, är vaccinationen frivillig. Statistiken visar, att Norge under åren 1924-1930 haft lika få sjukdomsfall i koppor som Sverige - 3 fall, intet dödsfall mot 1 fall, intet dödsfall - och i England inträffa visserligen åtskilliga fall årligen, medan dödlig