| 42 | Nr 14. | Onsdagen den 6 mars. |
I reservationen har framhållits: "Beträffande först den civilrättsliga frågan om rättigheten att tillgodogöra sig vilt växande skogsbär, lärer ingen vilja fullständigt beröva menige man hans hävdvunna rätt i detta avseende." Nej, det är naturligt, och som herr ordföranden framhållit, understryker man på den punkten denna s. k. alle mans rätt, men nog bör väl jordinnehavaren, som sitter på en gård, vilken han äger eller arrenderar, och hans husfolk ha rättighet att för sitt behov tillgodogöra sig bär på egen mark. Nu måste man ju säga, att det ibland inte finns någon fläck på marken, där ägaren kan få tillgodogöra sig sina bär; Det är väl omöjligt att längre kunna fortgå efter de linjerna.
Jag skulle vilja, för att inte förlänga debatten, upptaga uttalandet i reservationen: "Framför allt lärer väl bärplockning bedrivas av fattigt folk, som därigenom söker förbättra sina torftiga villkor. Man kan då fråga sig, om det verkligen är med billigheten överensstämmande, att nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin gård, en rätt, som han aldrig förut haft, på bekostnad av verkligt behövande." Jag undrar, om det inte i stället är så numera – och jag tror att både riksdagen och stadsbefolkningen kommit till den åsikten – att det är angeläget för lantbruksbefolkningen att taga vara på alla möjligheter, som finnas. Jag tror, att genom den invasion, som sker på höstarna under bärplockningstiden, då många fara ut på landet för rena nöjets skull, åtskillig skada sker, och detta år ett nytt moment i detta spörsmål, som man i gamla tider inte hade någon olägenhet av. Jag vill inte missunna stadsborna att komma ut på landet, komma ut i naturen och få frisk luft, men om de insåge, vilken skada som mången gång förorsakas av personer, vilka inte ha den ringaste eftertanke vare sig i fråga om naturen eller växtlighetens krav, så skulle de nog inte bära sig åt som de göra. En skogsägare är ju ålagd att plantera skog som återväxt på betesmarker eller kalmarker, och det är egentligen där skogsbären växa. När nu lantbrukaren har kultiverat denna mark, trampas dessa nysatta plantor ned av en mängd främmande personer, vilka inte det ringaste bry sig om hur de gå fram· Denna nedtrampning skadar naturligtvis skogsåterväxten. Lantborna, som veta var bären finnas, förstå att skydda de nysatta skogsplantorna, och en lantbo behöver inte vid sin bärplockning gå över så stora arealer som en med marken obekant person måste göra. Jag skulle vilja vända på den där reservationspunkten och säga: man kan fråga sig, om det verkligen är med billighet överensstämmande att fråntaga jordägaren – som dock sitter på sin gård och för en strävsam tillvaro med sin familj och dem, som där hava sin utkomst – rätten att å den mark, som han betalat och som han betalar skatt för, åtnjuta det skydd, som kan erfordras.
Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Klefbeck: Herr talman! Denna fråga ha vi ju hållit på med så oändligt många gånger, och jag skall därför försöka fatta mig så kort som möjligt. Om det också inte är grundlagsstridigt, så tycker jag ändå, att det är olämpligt att komma tillbaka med motion i denna fråga i år, när den var före så sent som förra året. Men det ha ju kamraterna full rätt att göra, så att jag har ingenting att säga i det stycket.
Då frågan återkommer gång på gång, så kan ju ingenting nytt anföras. Jag förstår, att lantmännen, inte minst de, som ha en mindre gård, där det växer vackra lingon, vilja tillgodogöra sig skörden för egen del, men de vägar, som de år efter år ha anvisat för att vinna detta mål, ha ju vid närmare undersökning inte visat sig framkomliga. Herrarna torde observera, att de, som i dag uttalat sig för saken, egentligen endast ha sagt, att det nuvarande
