| Onsdagen den 6 mars | Nr 14. | 43 |
tillståndet är retfullt, och att de önska, att det skulle bli annorlunda, så att de finge ha sina bär i fred. Någon väg, som kan leda till detta mål, ha de däremot inte anvisat, såvitt jag har kunnat finna. Det enda i det stycket, som i år har gjorts är, att man nu kanske starkare än förr har tryckt på, att jordägarens rätt till marken skall innebära en uteslutande rätt till de bär, som växa på hans mark. I de flesta fall har man dock inte velat ta konsekvensen därav, utan man har menat, att fastän jordägaren skulle få förbehålla sig rätten till sina bär, så skulle den och den ändå få komma och plocka. Endast en och annan vill helt och hållet förbehålla åt jordägaren rätten till bären. Detta, att man inte ens vill se, vart ens eget yrkande leder, tycker jag vittnar om, att yrkandet är fotat på svaga grunder.
Jag skall be att få berätta en historia, som är ganska betecknande. Jag fick i dag ett brev från en obekant person nere i Småland, som var missbelåten med undertecknads höga person för att jag var med bland reservanterna. För att visa hur obarmhärtig min ståndpunkt är, säger han, att hans fattiga mors enda möjlighet att skaffa sig kläder var inkomsten av lingonplockning. I det föregående hade han omtalat, att hon inte var jordägare. Hon åtnjöt alltså den förmån, som vi reservanter vilja försvara. Men vi reservanter finge en liten påpälsning. Ty han trodde, att det var vi som ville upphäva denna hennes förmån och beröva henne hennes lilla inkomst, under det att utskottets ståndpunkt enligt brevskrivarens mening var mera berömvärd.
Jag sade nyss, att en del av dem, som tala för utskottets yrkande, inte dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt så långt som att ingen utom jordägaren skulle få plocka. Då fråga vi andra: hur skall man dra gränserna mellan sådana, som skola få plocka, och sådana som inte skola få plocka? Så länge man bara håller sig till allmänna önskemål går det att önska, men när man skall föra ut tankarna i det praktiska livet, så stå vi där merendels. Sedan kan man alltid fråga, om, som det så poetiskt kallas, skogarnas röda gull verkligen kommer att tillvaratagas, om det blir en sådan inskränkning i plockningen.
Jag skall inte vidare upprepa de skäl, som äro anförda mot utskottsförslaget. De äro, som jag nämnde, anförda så många gånger förut. Jag vill bara sluta med en sak. Jag undrar om det inte skall finnas ett sätt att råda bot på dessa missförhållanden, som man så starkt har tryckt på, med dessa sällskap i bussar och bilar, som komma långt ifrån och skövla marken var de dra fram och kanske också, som herr Erik Anderson sade, gå illa åt plantorna. Finns det inte något sätt att skydda sig mot sådana invasioner? Jag tror, att det finns ett mycket bättre sätt än att försöka med en lagstiftning, beträffande vilken man har svårt att se, hur den verkar och om den verkar dithän man syftar. Den utvägen vore, att jordägare och andra, som äro intresserade för lingonens tillvaratagande, försökte på sensommaren och hösten intressera pressen runt om i Sveriges land att riktigt gå in för denna sak och påpeka för stadsborna, att när de ge sig in på främmande personers mark, skola de iaktta all skyldig hänsyn, och att det allra minsta man kunde begära av dem vore att ta hänsyn till att jordägaren också ville ha lingon själv, så att de inte härjade och förstörde i markerna, utan iakttoge ett försynt och ordentligt uppträdande. Vår stadsbefolkning är i allmänhet mycket känslig för vad som står i tidningarna och har mycket större respekt för dem än jag har. Om man på detta sätt vädjade till deras bättre känslor, så skulle deras ögon öppnas för denna sida av saken, som de annars inte tänka på. Förut ha de bara tänkt: "Vi ska ut och plocka lingon, och vi ska ha roligt i det gröna", och förgätit, att deras uppträdande många gånger kan vara tråkigt och besvärligt för jordägaren. Jag skulle vilja rekommendera denna väg; jag tror, att den mycket
