| Onsdagen den 6 mars | Nr 14. | 45 |
säkrare för till målet än en lagstiftning, om vilken riksdagen gång på gång betygat. att den inte vill vara med därom.
Jag yrkar bifall till reservationen.
på hans mark, så tog man nog i själva verket sikte på att alla bär skulle
förbehållas jordägaren. För att det inte skall bli något missförstånd på den punkten
skall jag be att få säga, att en sådan tankegång är fullkomligt främmande för
utskottsmajoriteten, och jag går ut ifrån, att den är lika främmande för
reservanterna. När man här förordar en utredning för att möjliggöra en positiv
lösning av detta spörsmål, som ständigt oroat riksdagen, så har man givetvis
inte tagit sikte på något annat än att jordägaren skall beredas rätt till
skogsbär, som växa å hans mark, i den omfattning, som är nödvändig, för att han
skall få sitt eget behov därav tillfredsställt. Det är, som herrarna känna till,
inte heller någon främmande eller ny tanke. Det föreligger ett förslag av år
1909 från lagberedningen, som principiellt ställde spörsmålet just på detta sätt.
Detta förslag var nog utgångspunkten för riksdagens beslut l913 om
ytterligare utredning i ärendet. En sådan kom ock till stånd; det utarbetades
nämligen ett förslag i justitiedepartementet, som sedermera för överarbetning
överlämnades till 1919 års jordabalkssakkunniga. vid den stora kommittéslakten
i slutet av 1922 avbröts emellertid denna utredning, och den har sedermera
inte tagits upp. Riksdagens begäran om en utredning har sålunda ännu inte
effektuerats, och på grund därav kan sägas, att det åtminstone inte i
utredningsväg har fastslagits, att en positiv lösning är omöjlig.
Förslag om förbud att tillgodogöra sig bären, innan de hunnit mogna, har även varit underställt olika myndigheter. Ett flertal länsstyrelser, ett stort antal hushållningssällskap och i visst sammanhang också lantbruksstyrelsen ha jämväl förordat en lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med 1930 års kungl. proposition. Det kan därför inte sägas vara orimligt, om riksdagen nu följer utskottsmajoriteten och därmed även ställer sig på samma ståndpunkt som herrar Åkerman och Klefbeck 1927 samt begär en fullständig utredning. Den behöver ju inte bli så omfattande på grund av allt som har gjorts förut, men det bör i alla fall bli en utredning och därmed ett förslag, som kan läggas till grund för frågans lösning. Det finns vissa punkter i reservationen, som jag möjligen skulle säga några få ord om. Reservanterna göra gällande, att för den händelse rätten till fri bärplockning skulle elimineras i sådan utsträckning, att jordägarens eget behov av skogsbär bleve tillgodosett, skulle därigenom all fri bärplockning försvinna. Jag tror det är att gå något för långt. Det är alldeles uppenbart, att i stora delar av vårt land skulle det inte bli fråga om något hot alls mot den fria bärplockningen. ·Jag tänker därvid på Norrland och även andra delar av landet.
Vidars förmena reservanterna, att det skulle bli fattigt folk, som bleve lidande; det skulle bli de verkligt behövande, som finge sitta emellan. Jag tycker nu, att det skulle vara mycket ledsamt, om så bleve förhållandet. Kari kan emellertid åtminstone i vissa sammanhang ifrågasätta, vilka som äro de verkligt behövande. Det kan i många fall tänkas, att dessa verkligt behövande äro att finna just bland mindre lägenhetsägare och torpare och även småbönder på sina håll.
Sedan falla reservanterna tillbaka på en synpunkt, som i och för sig verkar ganska bärkraftig. De hänvisa till ett regeringens beslut under nästlidne februari månad, att lagberedningen skall upptaga frågan om revision av jordabalken till förnyad handläggning och att lagberedningen nog komme att beakta åtminstone en del av föreliggande problem, rätten till bären. Mn jag vill då erinra om, att lagberedningen tidigare förslag i ämnet förelåg redan 1909 och ännu inte lett till något resultat. Det är 26 år sedan dess. Nu skall ju lagberedningen först ta itu med frågan om revision av aktiebolagslagen, och sedan kanske andra lagstiftningsspörsmål komma emellan. Utan att skatta åt någon
