| Onsdagen den 6 mars | Nr 14. | 49 |
inte." så kan man inte tänka sig, att en människa kunnat skriva, utan det skall skrivas precis som här står. Samma dag, som detta ärende behandlades, var också ett annat utlåtande av lagutskottet föremål för riksdagens behandling. Där gällde det en hushållningsfråga, nämligen förbud att taga omogna bär. I det ärendet skrev jag en reservation, som gick ut på att motionerna icke borde till någon riksdagens åtgärd föranleda. Hur man med dessa handlingar för ögonen kan säga, att jag ändrat åsikt, är mig obegripligt. Det vore ju visserligen inte hela världen om en människa ändrar åsikt i en sådan här sak från 1929 till 1934, men jag har inte gjort det. Jag har alltid sett på frågan på samma sätt jag nu gör.
Jag har velat säga detta till herr Velander för att inte min tystnad skall tolkas som ett medgivande från min sida.
Herr Sköldén: Det var egentligen med anledning av herr Forssells
yttrande, som jag begärde ordet. Han sade, att det gäller svenska folkets gamla
rätt att plocka bär. Ja, för all del, det är ju en gammal rätt, men denna har
på senare tider så våldsamt missbrukats, att någonting måste göras åt saken.
De stora invasionerna, som med de moderna kommunikationsmedlen på de
senare åren ha fullkomligt överlupit vissa delar av vårt land, ha gjort, att denna
fråga måste tagas upp för att finna en acceptabel lösning, och
utskottsmajoriteten har ju inte bestritt denna rätt, den har inte ens sagt, att den vill taga
denna rätt från svenska folket. Den har sagt, att den vill skydda så pass
mycket, som markägarna behöva för sitt eget bruk. Det är väl det minsta man
i alla fall kan begära.
Vad så angår herr Forssells tal om dem, som plocka omogna bär, skall jag säga herrarna, att det är en stor konst att i södra Sverige – i varje fall hemma i Bohuslän – hitta några mogna lingon. Ty innan de hunnit mogna äro de borta. Då äro de någon annanstans – kanske torka de i solen för att få den röda färgen, men inte bli de mogna.
Vad utskottsmajoriteten här velat är ju att för jordägarnas räkning skydda någon liten del. När utskottets ärade ordförande här går in i en polemik om detaljer, så svarar jag, att det ju inte är fråga om att antaga lagen i dag och utforma den i detalj, utan det är endast fråga om att begära en utredning, och sedan får väl utredningen granska detaljerna, om de inte äro riktigt bra i utskottets utlåtande. Det är ju för övrigt som sagt endast fråga om att få ett skydd, så att markägarna kunna ha någon rätt och kunna skydda någon viss del. Det är väl det minsta man kan begära.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Velander: Herr talman! Jag är mycket angelägen om, att det blir
klart, att jag inte tillagt utskottets ärade ordförande någon uppfattning, som
inte överensstämmer med hans tidigare uttalanden. 1927, då frågan var uppe,
låg den ju så till, att en del motionärer, bl. a. två i denna kammare – om jag
inte minns fel så var det herrar Per Gustafsson och Wohlin – som tagit sikte
på, att den utredning, som anbefallts 1919 års jordabalkssakkunniga, skulle
fullföljas. Första lagutskottet avstyrkte dessa motioner, under det att
åtskilliga reservanter, tillhörande de borgerliga partierna, yrkade bifall till
motionerna. I förstakammardebatten – det var herr Åkermans yttrande i denna,
som jag avsåg – heter det på följande sätt: "Det är ju, som herrarna finna
av betänkandet, nog så, att vi allesammans i utskottet förstå, att det förr eller
senare måste bli en lagstiftning i detta ämne. Vad som skiljer oss åt är, att
majoriteten, som står för betänkandet, anser, att det kan tills vidare anstå med
