| 50 | Nr 14. | Onsdagen den 6 mars. |
denna sak, och att den får tas upp i sitt naturliga sammanhang med revisionen av jordabalken"
Herr Heüman: Herr Holstenson lät påskina i sitt anförande, att denna
frågas behandling under tidigare år skulle ha varit beroende på obenägenhet
från riksdagens sida att tillmötesgå böndernas befogade intressen. Jag tror
inte, att det finnes något som helst fog för detta herr Holstensons uttalande.
Om så skulle varit förhållandet så förvånar det mig, att man exempelvis vid
föregående års behandling av frågan från bondeförbundshåll såväl inom
utskottet som i kamrarna anslöt sig till utskottsmajoritetens ståndpunkt, som då
innebar avslag på de föreliggande motionerna.
När herr Pettersson säger, att det ute i bygderna finnes ett stort intresse för denna fråga, och att det skulle vara detta, som orsakade, att den kommit upp år efter år, så skulle jag vilja replikera med att bara säga, att det inte år enbart på landsbygden dessa intressen finnas utan även och lika mycket i städerna. Jag tror för min del, att därest man från bondeförbundshåll för fram ett krav på alltför restriktiva åtgärder på detta område, så skulle det komma att verka störande på det förtroende och den sympati, som nu mer och mer trängt igenom hos stadsbefolkningen gentemot landsbygdsbefolkningen. I känslan av att vilja hävda en urgammal rätt och i känslan av en annalkande fara, faran för att förtroendet mellan landsbygdens och städernas befolkning skulle skadas genom alltför restiktiva åtgärder på detta område, ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr Hamrin: Herr talman! Mina meningsfränder i utskottet ha ju ställt
sig på majoritetens sida, och jag vet på förhand, att det råder olika meningar
i denna fråga bland den grupp, som jag företräder. själv har jag säkerligen
vid föregående tillfällen, då den varit uppe till behandling i andra kammaren,
också biträtt förslag om utredning i motionens syfte, men jag måste, herr
talman, deklarera, att jag i dag kommer att ställa mig på reservanternas sida och
alltså motsätta mig en utredning med den begränsning, som direktiven här
angiva. Motiveringen för denna framställning, motionärernas och majoritetens,
är ju, att vissa missförhållanden kunna påtalas, men å andra sidan finnes det
ingen som vill eller vågar göra gällande, att man bör förbjuda fattigt folk
att plocka bär på mark, som de inte förfoga över. Då blir frågan, huruvida
man på denna väg kan och bör söka träffa anstalter eller fatta beslut, som ta
sikte på de missförhållanden, som man här är ense om, att man konstaterat.
Jag kommer då fram, herr talman, till att detta är en uppfostringsfråga. Man
måste gå fram på andra vägar för att få bort missförhållandena, utan att
förbjuda själva bärplockningen.
Men till detta vill jag tillägga, att då man nu bara talar om skogsbär så bör det erinras om, att man kan använda samma argument för förbudslagstiftning jämväl beträffande andra områden. Det finnes åtskilliga andra jordens alster, som också äro värdefulla och bli det allt mer, vilkas plockning man inte har ifrågasatt att förbjuda. Jag tänker särskilt på plockningen av svamp, som man inom vissa delar av vårt land är mycket angelägen om att tillvarataga, men där man ännu inte har rest krav på en förbudslagstiftning. Jag skulle kunna anföra minst lika drastiska exempel på detta område, som man har anfört beträffande bärplockningen. Jag skall också tillåta mig att peka på en annan vildvuxen växt. som heter vildrosor, från vilka man får nypon – en vara, som åtminstone tidigare importerats i ganska stor utsträckning – och jag menar, att det skulle vara en ren nationalförlust, om man skulle slå in på en förbudslagstiftning beträffande denna plockning. Men jag tillägger, att slår
