Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 29
Ang. Iandets tillgodoseende med elektrisk energi m. m. (Forts.-) kanske till och med säga att den i ännu högre grad pekar i en sådan riktning, då det gäller våra vattenfall. -
Jag har därför inte någon anledning, herr talman, att ändra mitt yrkande.
Herr Gäfde: Herr talman! Jag vill först säga några ord till herr Johan Nilsson i Malmö.
Herr Nilsson frammanade bilden -av en stor älv, omgiven på ömse sidor av fruktbar och god jord. Varför skulle, frågade han, samhällsintresset inte kunna få sitt i avseende på denna älv och dess vattenkraft? J o, visst skall samhällsintresset ha sitt! Och samhällsintresset skall ha sitt inte bara med avseende på älven, utan också med avseende på den goda jorden, som ligger på ömse sidor om älven. Men detta är i och för sig intet skäl att socialisera vare sig jorden eller älven, därest man kan tillgodose samhällsintresset på annat sätt. Samhällsintresset uppbäres inte bara av staten som företagare, utan av varje enskild, som handlar i samhällets tjänst, såsom våra jordbrukare och våra näringsidkare, och det är alls inte någon förutsättning för samhällsintressets tillgodoseende att egendomen tillhör staten.
Herr Johan Nilsson uttalade vidare sin förvåning över att jag, som herr Nilsson kände från ett tidigare arbete, som vi haft tillsammans, inte nu gått på utskottets linje. Min uppfattning sedan dess har emellertid inte på något sätt ändrats. Möjligen kan den omständigheten, att herr Nilsson fått en annan uppfattning om mig den gången, bero på att det arbete vi hade tillsammans gällde tcrrlägging av mark och dragande av kloakledningar, och jag hade inte så stor anledning att då utveckla mina grundsatser i fråga om vattenkraftens tillgodogörande. Jag har emellertid hela tiden haft samma uppfattning i detta
- a .
Jag skall vidare be att få säga några ord med anledning av herr Björnssons inlägg. Herr Björnsson anförde twå exempel, som skulle antyda behovet av en utredning i fråga om de rättsliga förhållandena. Det ena var ett av oss båda känt fall, då det uppstod mycken tvist om vem som var ägare till ett vattenf-all. Jag måste göra gällande, att detta spörsmål ligger helt utanför den utredning, varom här är fråga. Det tillhör möjligen l-agberedningens utredning angående jordabalken, men rör på intet sätt vattenlagstiftningen. Det andra fallet var regleringen av Vänern. Herr Björnsson ville där att man skulle kunna få ett snabbare förfarande till stånd, så att staten inte skulle behöva uppehållas i sitt reglerlngsföretag på det sätt som skett. Men staten var ju där sökande till regleringen och får då naturligen underkasta sig samma bestämmelser, som om sökanden varit ett enskilt företag, ett bolag eller någon annan sammanslutning. Att denna utredning måste taga lång tid och bli särskilt grundlig, berodde ju på företagets stora omfattning och inte minst på det stora antal jordegendomar, som äro belägna runt om Vänern. Menar nu herr Björnsson, att vattenfallsstyrelsen i statens namn utan vidare skulle dämma upp Vänern och utsätta alla dessa jordegendomar för översvämning utan att jordägarna samtidigt ens hade fått sin ersättning bestämd, än mindre hade fått den till sig utbetalad? Den nuvarande vattenlagstiftningen utgår ifrån att ersättning skall såväl vara bestämd som utbetala-d till jordägare, innan en sådan uppdämning kan äga rum. Att den skall vara bestämd dessförinnan är ju rent av nödvändigt, ty uppdämningen förstör i många fall den jord, som blir vattenskadad, och att sedan uppdämningen en gång ägt rum bestämma värdet på denna jord låter sig lcke göra med någon som helst» tillförlitlighet.
Om utredningen skulle resultera i en sådan lagstiftning, förefaller det mig
