Onsdagen den 6 maj 1942. Nr 17. 39
Ang. statsbidrag t¿ll anordnande av allmänna saznliingslokaler. -(Forts.)
Staten är i denna dag betungad, och staten har svårigheter. Det vilar på oss att tillse, att de i detta ögonblick icke lättsinnigt ökas. Om den gångna generationens kraft att skapa av egna medel icke längre är för handen, torde under alla omständigheter skadan icke vara alltför stor, om tillkomsten av nya samlingslokaler annu nâgra år skulle fördröjas. Man kan samlas under enklare och mera primitiva förhållanden. Det har gått hittills på många orter, och det kan gå ännu en tid. Kanske är för övrigt vad vi dessa dagar innerst inne mest behöva icke ännu större möjligheter till sammanträden och föreningsliv på gott och ont. Ligger icke en stor del av tidens onda mest i hemlivets förfall, ett förfall som vi i dessa dagar på så många sätt se uppenbäras? Även denna synpunkt kan vara värd en flyktig eftertanke, innan föreningslivets främjande konstitueras som en av det moderna samhällets högsta och förnämsta uppgifter. Om vi vilja leva, nödgas nog även vi i detta fall gå vägen tillbaka till de källor, som ha varit livgivande för våra fäder.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Björkman m. fl. avgivna reservationen.
l detta anförande instämde herr Velander.
Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Då den proposition, som nu avhandlas, framlades, tillät jag mig i anledning därav tillsammans med tio andra ledamöter av denna kammare att väcka en motion, och jag har till det föreliggande utskottsutlåtan-det fogat en reservation utan att närmare angiva dess innebörd. Av dessa anledningar ber jag att få ta tiden i anspråk några minuter för att ur några synpunkter belysa den föreliggande frågan. .
lnnan jag går in på detta, känner jag mig emellertid manad - och jag tror mig här kunna tala på de svenska folkrörelsernas, i varje fall på de lokalägande folkrörelsernas vägnar - att tacka socialministern för att han för riksdagen framlagt denna proposition. Jag framför detta tack så mycket hellre som jag har den uppfattningen, att socialministern har lagt fram denna proposition icke blott å dragande kall och ämbetets vägnar, utan därför att statsrådet hyser verkligt intresse för att i föreliggande hänseende stödja de svenska folkrörelserna.
Jag skulle i anslutning till vad herr Wistrand yttrat vilja säga, att det finns värden i detta land, som måste stödjas, värden som icke alltid kunna mätas i pengar. Det trodde jag att herr Wistrand var un-derkunnig om.
l det följande skall jag söka att med några exempel belysa vad det innebär, om det allmänna skulle skänka ett stöd åt de folkrörelser, som under ett halvt sekel har gjort vårt land mycket stora tjänster genom att skaffa samlingslokaler. Det är mycket riktigt så, som herr Wistrand säger, att dessa rörelser ha utfört ett mycket uppoffrande arbete icke bara för att tjäna de olika föreningarnas syften. Det har nämligen ej endast varit fråga om att skaffa föreningarna själva lokaler, utan mycket ofta, särskilt under de senare åren, ha dessa lokalutrymmen även tjänat direkt samhälliga intressen, och detta är enligt vår mening ett tillräckligt motiv för att samhället också skall ge denna rörelse ekonomiskt stöd). Det har, sade jag, under mer än ett halvt sekel utförts ett betydande arbete på detta område; jag vill därvidlag bara erinra om landsorganisationens insats. Intill år 1939 hade landsorganisationen utlånat till föreningar, som ville bygga egna lokaler, omkring 5 miljoner kronor. Av detta belopp ha föreningarna återbetalat 2.5 miljoner kronor. Direkt avskrivet vid denna tidpunkt var ett belopp av omkring 315.000 kronor. Efter 1939 har avskrivmngen varit mycket större, varför jag skulle tro, att -det belopp, som man på detta sätt direkt skänkt efter för att åstadkomma möjligheter för smärre, fattiga foreningar attuppföra lokaler, närmar sig en halv miljon kronor. Jag vill dessutom bringa i erinran de betydande insatser, som alltfort göras på detta
