Onsdagen den 6 maj 1942.
ïl anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts.) a länge uppehålla tiden, men jag skulle vilja taga upp ett ch tar då som exempel staden Uppsala, vars arbetare ha. v miljon kronor av sina sparade slantar, lagt 25-öring till ättet fått ihop eller förbundit sig att betala denna betyuppföra en lokal, som jämväl skall tjäna Uppsala stads na kulturell verksamhet i denna stad 1 form av teater - å den teaterlokal, som man skall inrätta i detta nya folmligen blivit ofantligt mycket dyrare, om Uppsala stad us enbart för teater. Nu har man emellertid genom samå ömse sidor lyckats åstadkomma fasta och färdiga plamed en teaterlokal, vilket man ju får anse vara -en uppniskt bör stödja. Med det belopp, som jag hoppas kommer
- er riksdagsbeslutet i dag, tror jag dock för min
personr sannolikt, att Uppsala eller andra liknande platser kan eftersom det kommer att bli för ont om slantarna för ldana, herr Wistrand, där tron finns kvar men de ekonosaknas, således avlägset liggande landsbygdskommuner, behöva en samlingslokal. Det är framför allt där som »lpande hand, och är icke detta i denna ti-d en samhälls»ra mått? För min del måste jag säga att så är fallet. nan såsom talesman för en av reservationerna sagt, att vi av dessa samlingslokaler gå i vägen för ett bostadsbygju öppet erkänna, att bostadsbyggandet är ett angelägidet av samlingslokaler, hur angeläget detta sistnämnda r inte, att det är lämpligt att nu anvisa det för byggande fågasatta beloppet, eftersom det finns många orter här i ehov av samlingslokaler och där man inte har några svådet byggnadsmaterial som därtill erfordras. Det är just dem jag förut antytt, som väl i första hand det statliga lle komma i fråga, och därför bör inte vad som har anrr Wistrands eller från reservanten herr Björkmans sida att anslaget beviljas. unkt i herr Björkmans anförande, som jag också ville be; sade, att om nu staten beredde möjlighet att lämna för, bidrag, räckte man därvid ett finger åt nöjesindustrien. -verhuvud taget nöjestillställningar i våra samlingsloka, i ordenshusen och i bygdegårdarna ute på landsbygden? att dessa lokaler måste finansieras på detta sätt. De uppnöjestillställningar för nöjenas egen skull, utan man tillr nödtvång för att kunna klara finanserna, och då måste rning enligt min mening, om samhället lämnar ekonomiskt detta område vad som mycket väl, det erkänner jag, beatt se för grunt på spörsmålet, om man påstår, att man åt nöjesindustrien genom att bevilja detta anslag. Det är irigenom bereder föreningarna möjlighet att sanera nöjes icke polemisera i denna sak, och jag hade hoppats, att la fattas i enighetens tecken. Med vad jag nu yttrat har antyda, att det inte är någon fara för att man uppmuntri genom att bevilja det ifrågasatta anslaget. ittningen gå över till att säga något om innehållet i utket har föranlett mig att till utlåtandet foga en blank reskilt vid tre punkter, som jag vill uppehålla mig. Den
