46 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.
Ang. statsbidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler. (Forts) herr Wistrand, och han ägnade en nästan sentimental ton åt de rörande minnen, som stego upp i honom, när han tänkte på dessa stora och ädla verk.
Dessa härdande metoder på den tiden, herr Wistrand, åstadkommo en hel del bitterhet här i samhället, och jag tror att herr Wistrand en gång har talat åtskilliga hårda ord om klasshat i samband med de strider, som demokratien måste kämpa. Det är möjligt att denna bitterhet i stor utsträckning skärptes just på grund av orättfärdigheten hos dem som makten hade över lokalerna på den tiden och som, när de kunde, hjälpte till att stänga dem för folkföreningarna och för de demokratiska folkrörelserna överhuvud taget. Den där sentimentaliteten i herr Wistrands anförande tror jag för övrigt ganska litet på, ty sedan kom det en fråga, om märgen tärdes bort, när de demokrati-ska målen hade vunnits, om det, när makten hade vunnits, var slut med den egna kraften, så att man mäste vädja till .staten om understöd. -
Det brukar kallas för ett misstänkliggörande, när man angriper en rörelse med sådana metoder. Den nödvändiga borgfreden i all ära, men man skall inte från det ena hållet bara begära den och samtidigt undergräva den med sådana insinuationer.
Sedan kom också på ett utomordentligt vackert sätt anklagel-sen mot folkföreningarna i fråga om hemmets undergrävande. Undergräves hemmet genom ett fattigt hemliv eller undergräves det genom ett rikt hemliv? Herr Wistrand har tydligen inte någon erfarenhet att tala om i fråga om folkföreningarnas insats varken då det gäller de sociala eller de ideella intressena och deras stärkande, deras rotande eller deras utbredning även i hemmen tack vare folkföreningarnas arbete. -
Det är på det sättet, tvärt emot vad herr Vvistrand här försökt insinuera, att folkföreningarna, inte minst de ideella folkföreningarna, äro kraftfullare nu än någonsin, även om herr Wistrand har svårt latt förstå detta, även om de -=- i synnerhet på den svenska landsbygden - inte äro ekonomiskt bärkraftiga i den utsträckning som önskvärt vore. Herr Wistrand har rätt i att vi bli fattigare och fattigare för var dag som går. Det bli folkföreningarna också. Den beredskap, som svenska folket nu har, den demokrati vi nu ha att glädja oss över och som vi i alla läger äro stolta över, den demokratien och den beredskapen är till stor del folkföreningarnas förtjänst, och det är allt skäl att komma ihåg, att denna beredskap bör bevaras och uppehållas under de svåra tider som komm-a till och med efter en eventu-ell fred. Det är därför nödvändigt, att behovet av samlingslokaler tillgodoses, och detta är ett angeläget krav just nu, vilket också herr statsrådet framhävde i sitt anförande.
Det finns väl ingen större kraftkälla här i landet för den medborgerliga bildningen än just folkföreningarna. Det trodde .läg var allmänt känt ända tills jag nu hörde denna insinuation om folkföreningarnas undergrävande inflytande på hemmen. Denna kraftkälla ha vi inte råd att försumma under tider som dessa.
När man här talar om allmänhetens understöd, skulle jag vilja fråga: Vems pengar är det här fråga om? Är det inte svenska folkets pengar, är det inte de fattigas pengar, folkföreningarnas pengar lika väl som aktiebolagens och andras, vilka här i synnerhet göra sig till tolk för de statsfinansiella bekymren? Det är inte alls fråga om något fattigunderstöd, som här begäres i den kungl. propositionen, utan det är ett allmänt medborgerligt krav av allra högsta vikt och betydelse för bevarandet av vårt folks kraft i de hårda tider, som nu äro inne och som länge komma att råda i världen.
Herr talman! J ag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Strand: Herr talman! Jag har för min del intet emot att instämma i de synpunkter som den förste ärade talaren här har anfört beträffande nöd
